Luke Cage 2016-2018

Med en hoodie svept över huvudet och hörlurar som pumpar Wu-Tang Clan drar han fram längs Harlems gator för att skydda de som inte kan skydda sig själva, stoppa organiserad kriminalitet och korruption och – framför allt – hämnas på de som gjort sig oförrätt. Hans namn är Luke Cage och med sin superstyrka och diamanthårda hud tar han ingen skit. Han är den senaste i raden av Marvels mer jordnära superhjälteskildringar som har fått ett hem på streamingsajten Netflix. För fans av denna värld är den afroamerikanska hjälten inte ett obekant ansikte. Han dök upp under förra året i ”Jessica Jones” som en tease inför vad som komma skulle, och nu är han här med sin alldeles egna serie. 

I ”Luke Cage” har titelkaraktären lämnat Jessica Jones bakom sig och valt att ligga lågt i stadsdelen Harlem i New York. Han svabbar golv och putsar fönster hos den lokala samariten Pops (Frankie Faison) och sköter sitt eget. Men när gatorna börjar koka och områdets oskyldiga faller offer för kriminalvågen som sköljer över dem kan han inte hålla sin frustration inne och ser ingen annan utväg än att slå tillbaka.

Till skillnad från Netflix andra Marvelhjälte Daredevil har Luke Cage ingen uttalad superhjältedräkt. Han har bara sin huvtröja – något som inte är ett omedvetet val. Både huvudrollsinnehavaren Mike Colter och seriens showrunner Cheo Hodari Coker har uttalat sig om att huvtröjan ifråga är en direkt referens till mordet på Trayvon Martin - en 17-årig afroamerikansk pojke som blev skjuten till döds av en vit man i ett bostadsområde i Florida 2012. Valet att ha Luke Cage i liknande mundering är bara ett av flera vågade val som serien tar för att markera sig som något mer än bara en traditionell superhjältesaga. Med tungt fokus i Harlem som stadsdel, afroamerikaners utsatthet i samhället och upptrappat våld mot minoriteter tar ”Luke Cage” en väldigt tydlig politiskt ståndpunkt. Som Marvelvärldens egna inlägg i ”Black Lives Matter”-rörelsen.

Och att ”Luke Cage” behövs är det ingen fråga om. För det första är antalet tv-serier med majoriteten afroamerikanska karaktärer ytterst sparsmakad. Med en skådespelarensemble, producent, manusförfattare och regissörer med annan hudfärg än vit bakom spakarna gör ”Luke Cage” till en nästintill unik serie. För det andra är faktumet att serien tar upp dessa frågor – trots sin otvivelaktiga kommersiella status – något att ge stor eloge till. Det här är inget du ser i filmvärldens superhjälteskildringar – inte ens hos Marvel själv. Att se en afroamerikansk man med skottsäker hud göra revolt mot systemet är en oerhört stark bild att se i kontext av dagens samhälle.

Synd är det således att ”Luke Cage” till sin helhet inte riktigt håller måttet. Med sin iskalla ton och starka politiska budskap börjar säsongen riktigt bra, men ju längre vi tar oss i berättelsen desto mer tappar den fokus. I slutändan hamnar nästan ”Luke Cage” fasligt nära att kännas som en generisk CW-serie. Ett av seriens största problem är något som faktiskt varit Marvels tidigare Netflix-produktioners starkaste kort: skurken. Utan att avslöja för mycket så skiftas fokus mellan flera olika karaktärer istället för att koncentreras på ett tydligt enskilt hot. Det som Marvel gjorde så bra med Wilson Fisk i ”Daredevil” och Kilgrave i ”Jessica Jones” saknas helt i det man försöker göra i ”Luke Cage”. 

Dess politiska markeringar till trots – det här är en superhjälteserie, och den måste på ett plan fungera som en. För det mesta gör den det – vi får den klassiska uppkomstberättelsen, experimenterandet med krafterna, hotet från omvärlden - ”Luke Cage” avverkar det mesta. För fans av Netflix tidigare Marvel-produktioner får man sig en ganska välblandad mix av både ”Daredevil” och ”Jessica Jones” - med det blodiga ultravåldet från den tidigare och det långsamt nystande mysteriet i den andra. Med det sagt har dock  Cheo Hodari Cokers serie definitivt en helt egen känsla och med snyggt foto ackompanjerat av allt från blues till hiphop ger det serien en iskall swag.

Mike Colter i titelrollen som Luke Cage – som stal mycket av showen med sitt inhopp i ”Jessica Jones” - fungerar lyckligtvis lika bra med sig själv i centrum. Med sitt kritvita leende och muskulösa kropp levererar han lika mycket charm som pondus i scenerna. Tyngd bjuder också Netflix-veteranen Mahershala Ali (”House of Cards”) som Cornell ”Cottonmouth” Stokes och nykomlingen Simone Missick som tuffa polisen Misty Knight på. Båda fungerar riktigt bra på sina olika håll i serien. Bästa inhoppet görs dock av Rosario Dawson som repriserar sin roll som sjuksköterskan Claire Temple från både ”Daredevil” och ”Jessica Jones”, och trevligt nog får hon en hel del mer att göra här.

Så ”Luke Cage” gör otvivelaktigt mycket rätt, men lyckas ändå inte nå riktigt ända fram. Karaktärer känns underbyggda, action- och fightsekvenser känns inte alls så experimentella som de kunde ha varit och tempot i serien är allt annat än njutningsfullt – beståndsdelar som blir ännu mer smärtsamma när en känner av seriens verkliga potential. Luke Cage är utan tvekan hjälten vi behöver, men tyvärr inte så bra som vi förtjänar än.