Lupin 2021-

Första säsongens två delar av Netflixserien ”Lupin” handlar om Assane Diop, en modern fransk gentlemannatjuv i Arséne Lupins fotspår. Det här är inte en serie baserad på Maurice Leblancs klassiska litterära karaktär Lupin, men ändå tydligt inspirerad av hans äventyr.

 

När Assane var pojke blev hans pappa Babakar falskt anklagad för stöld av sin arbetsgivare Hubert Pellegrini. Pappan blev dömd och hamnade i fängelse, där han sedermera hängde sig. Den unge Assane blir med tiden fast besluten att rentvå faderns namn, och att sätta dit sin ärkeantagonist Pellegrini, personen som iskallt tagit hans far ifrån honom. När tiden väl är mogen låter han sin plan skrida till verket.

 

”Lupin” är en spännande serie med högt tempo från start till slut. Turerna är många och handlingen fantasifull. Serien är lättsam, med glimten i ögat, men speglar samtidigt tydligt rasism och diskriminering i samhället. Den har ett tydligt klassperspektiv som levererar skarp kritik mot överklassens maktmissbruk och kapitalism, vilket lyfter historien och ger den ett särskilt syfte, som jag uppskattar.

 

Manuset är överlag välskrivet och jag tycker om att storyn är som ett pussel, vars bitar i form av tillbakablickar, tålmodigt läggs under seriens gång. Genom dessa får vi lära känna unge Assane, hans nära och kära, och vi får en förståelse för hans relation till pappan och vad som motiverar honom.

 

Omar Sy ("En oväntad vänskap" 2011) är fullständigt fenomenal i rollen som Assane. Med utstrålning, pondus och en otrolig närvaro glider han med bestämdhet från filmruta till nästa, och jag följer honom med lätta steg. Det som stör en aning på vägen är, att medan Assane, trots vissa inte helt logiska tilltag, känns som en riktig person, framstår flera övriga som onyanserade pappfigurer i periferin. Skurkarna är genomonda och poliserna mer än nådigt korkade på sina håll, vilket gör att serien tyvärr tappar i trovärdighet.

 

Mycket av första delen är en katt och råtta-lek mellan poliserna och Assane, som hela tiden är steget före. I sista avsnittet ändras oddsen, och kriminaläventyret tar en ny vändning och slutar i en oväntad och mycket nervkittlande cliffhanger. Andra delen fortsätter exakt där första slutade och Pellegrini ger nu igen och det hela blir än mer personligt, och lite mindre glättigt. Det är en bra utveckling känner jag, trots att trådarna i takt med den börjar fladdra allt mer löst.

 

”Lupin” är något ojämn, men ändå i slutändan, väldigt underhållande och aldrig tråkig. Det är en fantasiserie med starkt patos och sann socialrealistisk skärpa. Någonstans går allt detta lite vilse i varandra och glimten i ögat-greppet riskerar att ta över från det som är kärnan, och det viktiga i historien. Efter den rafflande finalen i del två låter jag dock mina tveksamheter stiga åt sidan, och jag måste säga att jag nu, främst tack vare fantastiska Omar Sy, med förväntan fram emot en eventuell tredje del.