Masters of the Air 2024-

Hundratals män i pilotjacka, Ray-Bans och mustasch intar bas i England för att på uppdrag av Eight Air Force bomba tyska flygfält, industriparker och marinbaser under andra världskriget.

 

Berättelsen bygger på Donald L. Millers bok ”Masters of the Air: America’s Bomber Boys Who Fought the Air War Against Nazi Germany” (2007) som i sin tur är baserad på arkivmaterial och intervjuer med American Bomber Boys.

 

I serien får vi således följa en handfull riktiga människoöden. Däribland bombpiloten och advokaten Robert Rosenthals år i 100th Bomb Group, vars skådespelare i serien (Anthony Boyle) också agerar berättarrösten. Historien tar vid den 25:e juni 1943 under bombningen av Bremens ubåts-bas och slutar en bit efter att gruppen flugit sina sista stridsuppdrag i april 1945.

 

Flygscenerna är makalöst välgjorda. I linje med ”Top Gun: Maverick” har skaparna lyckats fånga känslan av att befinna sig inuti förarhytten på ett mycket trovärdigt sätt. Paniken när en av motorerna bombas sönder, delar av vingen faller av eller då planet bredvid störtdyker mot marken samtidigt som kollegorna och vännerna regnar ner från skyn. Det är en orgie i förgörelse av flygplan och en otroligt fängslande sådan.

 

Framför allt fascinerar gestaltandet av piloternas lugn trots fallerande motorer och läckande bränsletankar. Självklart bjuds det på en hel del krigstugg som ”you’re going to pay for that”, ”Roger” och ”bombs dropping”, vilket efter några timmar blir aningen repetitivt. Särskilt då merparten av flygscenerna utspelas med syrgasmasker på, vilket också bidrar till att uppbåda ett känslomässigt avstånd.

 

Men vad som bryter mot denna enformighet är mängden oväntade dödsfall och nya rekryter. En hel del sker så abrupt att jag tror mig missat ett avsnitt, men så är inte fallet. När jag efteråt läser att 100th Bomb Group led enorma förluster förstår jag varför manusförfattaren John Orloff valt detta tillvägagångssätt men ett årtal eller platsbeskrivning hade varit till sin hjälp.

 

Ovanpå detta har man valt att kalla två av huvudkaraktärerna för ”Bucky” (Callum Turner) och ”Buck” (Austin Butler), vilket inte underlättar, även om det är historiskt korrekt.

 

Samtidigt imponerar den 40-talsglans som samtliga män (för det är ytterst få kvinnor med) lyckats uppbåda. Mellan uppdragen avnjuter de dans till storband, egenhändigt utlysta cykeltävlingar och långhelger hos snygga blondiner i London.

 

Men det är interagerandet männen emellan som fascinerar. Austin Butler har en tidlös charm och kan sina fasta handslag. Det är inte många tårar som fälls, trots alla dödsfall, men en hel del ryggdunkar, genuina blickar som utbytes och trasiga barndomshistorier som delas mot bakgrunden av en bombupplyst natthimmel. Ibland tonar den in på en ”Memphis Belle” eller ”Döda poeters sällskap”-anda, vilken för min del kunde fått ta mer plats då krigsskildringarna i lägren och på marken i övrigt är klassiskt amerikanskt tillrättalagda.

 

Vid filmatiseringar av andra världskriget-berättelser fungerar det naturligtvis med en ont-möter-gott-dramaturgi och när amerika-hyllningarna blir allt för svulstiga bländas man i nästa bild av det vackra materialvalen och otroliga fotot.

 

Dock överskuggas serien likväl av en viss sorg. För i en samtid som vår är det svårt att bortse från världssituationen. Och hur skönt det än vore att kriget tog slut med eftertexterna, gör det inte det. Inte ens för Buck och Bucky… eller?

 

▸ Streama "Masters of the Air" på Apple TV+