Mr. Selfridge 2013-2016

"Mr. Selfridge" kom när "Downton Abbey" var mellan två säsonger och vi suktade efter högkvalitativ brittiskt kostymdrama. De två serierna hör hemma på samma brittiska TV-kanal, ITV, och utspelar sig i samma land och nästan i samma tidsepok. Att jämföra dem blir oundvikligt. Dock finns det mycket som skiljer de två serierna åt, både gällande innehåll och kvalité.

Medan "Downton" handlar om gamla pengar, ceremonier huggna i sten och aristokrati så är "Mr. Selfridge":s nya pengar, affärsmannaskap och uppfinningsrikedom. Där "Downton" briljerar i genuin och äkta kostym och kuliss, känns "Mr Selfridge" som just bara kostymer och kulisser. "Mr Selfridge" saknar också det fokus på dramaturgin och uppmärksamheten kring detaljer i karaktärer, historier och dialog som gör "Downton Abbey" så sevärt. Förpackningen är tilltalande, innehållet not so much.

Det är London, 1909. Harry Gordon Selfridge, ett amerikanskt affärsgeni, kommer till staden med storslagna planer. Harry är en udda figur i det livliga och glamourösa London. Han rör sig mellan styrelserummens intriger och fashionabla Mayfairs bjärta ljus och glamour. Selfridge har framgångsrikt drivit varuhus i Chicago när han kommer till London, där det fortfarande är otänkbart att shoppa på annat sätt än att gå fram till ett affärsbiträde och tala om vad man har behov av. Att bara titta, känna och prova eller shoppa för nöjes skull framstår för dem som absurt. "This is a shop, not an exhibition". Detta tänker Harry Selfridges ändra på när han öppnar det nu legendariska varuhuset på Oxford Street.

Det största problemet med "Mr. Selfridge" är just Mr. Selfridge himself, eller i alla fall Jeremy Piven i rollen som honom. Jag gillar verkligen Piven, men det är nästan omöjligt att föreställa honom i en annan roll än den som blivit ett med honom, den osympatiske och nästan komiskt narcissistiske agenten Ari Gold i "Entourage". Att skaka av sig Gold genom att spela en frackklädd entreprenör i det tidiga nittiotalet blir lätt onyanserat teatraliskt och överspelat. Jeremy Piven är helt enkelt fel skådespelare för rollen. Vid fler tillfällen än ett känns det som att det är Ari Gold som spatserat rakt in i ett brittiskt kostymdrama.

Harry Gordon Selfridge är, trots att han egentligen är lyckligt gift och älskar sin fru, en man som inte kan låta bli att ha kvinnor vid sidan om. Gärna vackra skådespelerskor eller dansare. Lägg också till ett välutvecklat spelberoende och en barndom med en frånvarande pappa så har Selfridge sin beskärda dos av hjärnspöken att hantera. Men inte heller i dessa stunder blir hans smärta eller lidande trovärdigt, och något större medlidande eller medkänsla för honom känner man aldrig som tittare.

Förutom fokuset på att kommers och att göra varuhuset till det mest framgångsrika i London så kretsar mycket kring kärlekshistorierna, ett flertal pågår parallellt i varje avsnitt. Dels Selfridges egna, men också hans frus och de anställda i butikens. Och det vore väl inget äkta TV-drama om de olika relationerna inte ibland korsade vägar med varandra.

På plussidan så gillar jag verkligen serier som bygger på verkliga händelser eller personer och intresserar så pass att man inte kan låta bli att googla för att veta mer. Hur såg hen egentligen ut, hur mycket av det som är med i storyn hände på riktigt, hur gick det sen, etc. Och så pass mycket nyfikenhet väcker "Mr. Selfridge" hos mig att jag lärt mig mer om Londons tidiga 1900-tal och om historien om det anrika varuhuset Selfridges än jag någonsin trodde jag ville.

Den andra säsongen av "Mr Selfridge" kommer att utspela sig från 1914 och framåt. Det är första världskriget med alla de svårigheter som det för med sig.