Olive Kitteridge 2014

I denna Golden Globe-nominerade miniserie i fyra delar spelar Frances McDormand och Richard Jenkins paret Kitteridge. Serien är baserad på Pulitzerbelönade noveller av Elizabeth Strout om Kitteridge-familjen och deras vänner i en kusthåla i Maine, New England. Handlingen sträcker sig över ett halvt sekel och är någorlunda kronologiskt berättad. Om man skulle beskriva serien med ett ord är vemodig nära till hands, men det märks att det är Lisa Cholodenko (”The Kids Are All Right”) som ligger bakom serien för humorn är ett ständigt verktyg genom allt det svåra.

Det är mycket som bör hyllas men det är en självklarhet var eller snarare med vem man ska börja. Hennes namn är Frances McDormand och har efter sitt stora genombrott som den svenskättade Marge (Oscarbelönad) i ”Fargo” blivit en av Hollywoods bästa och mest aktade skådespelare. Trots en mängd kända filmtitlar är hon ofta medpassagerare till sina manliga motspelare och därför är det extra kul att se henne briljera i denna titelroll. Hon spelar den deprimerade mattelärarinnan Olive som med all sin sarkasm och barskhet är en direkt motpol till sin självutplånande man, Henry. Richard Jenkins är lika bra som sin motspelare och spelar (som oftast) en charmig, snäll man som det är lätt att hysa väldigt stor medkänsla för. McDormand lyckas trots Olives motbjudande sidor, exempelvis som bitter och empatilös mor och fru, visa upp strimmor av ömsinthet och göra henne till en nyanserad person. 

Att det här är ett välspelat drama är en underdrift, det är makalöst skådespeleri från McDormand och Jenkins men de är också omgivna av många fina motspelare. Rosemarie DeWitt spelar en missbrukande mamma och Bill Murray en rik bitter änkling, den senare fick också en Golden Globe-nominering trots sitt relativt korta inhopp. John Gallagher Jr. som parets son, Zoe Kazan som oförlöst kärleksintresse hos Henry och Jesse Plemons (Todd i ”Breaking Bad”) är andra som berikar detta skådespelargalleri. Det märks verkligen att det är en HBO-produktion, allt är högkvalitativt vare sig det handlar om skådespeleri, manus, foto eller musik (Carter Buwell, denna mästerliga kompositör som har gjort musiken till en mängd kända filmtitlar och ”Mildred Pierce”, har komponerat den melankoliska musiken och fångar perfekt seriens stämning).

Serien handlar egentligen inte om något alls men likt ”Mad Men” sker historien inom karaktärerna och det blir aldrig tråkigt. Den är en serie att bära med sig för det är en mänsklig historia som känns. Stundtals känns det att den bygger på noveller för den röda tråden tappas ibland bort och vissa händelser hade behövt mer fördjupning, sedd till helheten är det dock petitesser. ”Olive Kitteridge” är hjärtskärande och ett perfekt exempel på hur man bygger upp en komplex historia på fyra timmars speltid.