Orphan Black 2013-2017

Jag skulle gärna vilja ha vingar, förbättrade sinnen och vid behov kunna byta ut ett krassligt organ, men på bekostnad av vad eller vem?  Kloning och genteknikens framgångar skapar inte längre storslagna rubriker, men för inte mindre än en månad sedan fick ett amerikanskt bioteknologiskt företag rätten att patentera en bröstcancergen i Australien. Vilket gör att berättelsen om Sarah, Beth, Helena, Alison, Cosima och företaget Dyad Institute inte kan vara mycket mer aktuell. Trots en bra start tenderar dock serien att flytta fokus från etiska frågor rörande genteknik till klonernas personliga livsdrama. Vilket jag tycker är synd då denna science-fiction serie egentligen har fantastisk potential. 

Ex-punkaren och mamman Sarah Manning (Tatiana Maslany) bevittnar ett självmord på en tågstation. I sista sekund visar det sig att kvinnan, Beth, är en exakt kopia av Sarah själv. Sarah som är i desperat behov av mer kontanter på fickan, stjäl kvinnans väska och antar hennes identitet i hopp om att kunna ge sig själv och sin dotter ett bättre liv. Sarah blir dock snart varse om att Sarah och Beth inte är ensamma om att dela samma arvsanlag. Via Beths identitet som polis kastas hon rakt in i ett klonernas krig och får snart möta den konspiration som ligger bakom deras härkomst.

Jag blir imponerad av tekniken som använts för att spela in alla Tatianas karaktärer, men även av hennes skådespelarinsats. Det kan inte vara lätt att gestalta ett dussintal olika roller, vilket både är seriens styrka och dess svaghet. Karaktärerna tenderar att bli överdrivna på gränsen till humoristiska. Ibland är det kul och ibland riktigt misslyckat. De  har dreadlocks eller våfflat hår och lustiga accenter, tillknäppta Angorakoftor eller sönderklippta T-shirts. Klonerna är så drastiskt olika att det nog förvisso finns en karaktärstyp för alla att känna igen sig i, men bitvis blir de parodier på sig själva. Speciellt när klonerna antar varandras identiteter. Men visst är det roligt emellanåt. Min favoritklon är fotbollsmamman Allison som från början är en artig förortsbo med en källare fylld av scrapbooking-pyssel och som senare i serien sakteligen glömmer allt vad moral och etik heter. 

För att vara en science-fiction serie är det ändå något med den där 90-tals känslan jag inte kan släppa. Delvis beror det på fiktiva termer som Neolution (idén om att biologisk teknologi för att förbättra människan alltid är av godo) och att dess kultanhängare håller till på en elektroklubb. Det är blåa LED-ljus, technomusik, kontaktlinser och genetiskt framavlade svansar som gäller. Det är inzoomningar på dataskärmar som visar ettor och nollor, och kontorsbyggnader med på tok för mycket glasrutor och onödig lysrörsbelysning. Jag börjar nästan undra var glowsticksen och det där farliga dataviruset som ska ta över världen är. På grund av klonerna och det darwinistiska temat så förväntar jag mig en mer djupgående frågeställning kring bioteknologi och arv- eller miljöfrågor. De har ändå bemödat sig med att döpa alla episoderna efter kapitel i Darwins ”Om arternas uppkomst”. Men i detta fall saknar jag faktiskt mer technörderi och en större konspiration. Den som finns är simpel och de tankeväckande frågeställningarna stannar vid repliker som ”Nature prevails” och vid gestaltandet av klonernas vitt skilda personligheter trots de gemensamma arvsanlaget. 

Första säsongen är absolut sevärd. Den är spännande och fascinerande, men tyvärr börjar den tappa tråden redan under andra säsongen. Jag tycker inte att det räcker att centrera en hel tv-serie kring en skådespelare hur duktig hon än är. Det känns som att manusförfattarna skrivit in sig själv i ett hörn och hoppas på att klonernas roliga karaktärer ska rädda hela serien, tyvärr gör dem inte det för mig. Jag hoppas verkligen att den tar sig igen för det behövs fler nya, välspelade science-fiction serier, men jag fruktar att det bara blir fler varianter av Tatiana att hålla reda på.