På gatan där jag bor 2024-

Lena Philipsson är en av våra mest etablerade popstjärnor. Hon är artisten som syr sina egna kläder, lanserade sig själv som sexiga superagenten 006 på 1990-talet och juckade med ett mikrofonstativ i Eurovision. Därför är det extra kul att se henne få skådespela och ta sin scennärvaro ett varv vidare. Efter gästroller i tv-serierna "Enkelstöten" och "Storm på Lugna Gatan" tar hon sig här an sin första, stora huvudroll i en serie inspirerad av hennes hitlåt från 2004.

 

Tyvärr är hennes karaktär Nina en ganska lättglömd uppenbarelse. En änka med två barn och en liten butik. Hela livet verkar kretsa kring - håll i er - gatan där hon bor på. Grannarna är nästan sjukligt investerade i hennes privatliv och reaktionerna blir starka när det visar sig att hon smygdejtat finska, hunkiga hantverkaren Richard (Ilkka Villi) under en längre tid.

 

Det handlar alltså om att gå vidare, och här måste stackars Nina inte bara brottas med sin egen tvekan - är hon redo? - utan även omgivningens dömande pekpinnar. Ständigt tillgängliga fixargubben Rune (Leif Andrée) kan inte acceptera en ny karl i Ninas liv. Bästa väninnan Moa (Claudia Galli Concha) har själv svårt att gå vidare efter otrogna ex-maken och dömer Ninas nya kärlek som hon gör med alla män.

 

Under dessa lagom dramatiska former lär vi känna resten av grannskapet, inklusive ett ungt, barnväntande par (Tina Pour Davoy och Tom Ljungman - från "Patrik 1,5") och en nyinflyttad familj där den ansträngt trevliga pappans (Guldbaggevinnaren Joel Spira) alkoholproblem signaleras med feta utropstecken. Allt är lite småtrevligt och småmysigt när våra känsliga själar möts för omsorgsfulla samtal över både oräkneliga kaffekoppar, grillkvällar och vårstädningar.

 

Det är också ganska... småtrist. Tyvärr. När dessa - vuxna - människor ska lägga sig i varandras privatliv, bli sura när de inte får som de vill, ältande analysera textmeddelanden och fortsätta förtrycka känslor för att det ska förbli lite drama i kvarteret så är det svårt att bry sig. Det handlar om att våga gå vidare med livet och kärleken - men rollfigurerna verkar göra det svårare för sig än nödvändigt.

 

Visst finns här några inslag av effektiv humor kring svenskt beteende. De flesta av dessa typer är trots allt riktiga människor man känner igen som grannar, släkt eller bekanta genom livet. Serien är som bäst när den tar till vara på dessa egenskaper och situationer. Speciellt Galli Concha har några minnesvärda ögonblick, bland annat på en bar när hon nervöst fixar håret och hetssuper medan hon väntar på en blind date. Men samma scen avrättas snabbt i trovärdighet när man låter en vänlig dörrvakt (en bortkastad David Nzinga) sätta sig ner (!) för några väl valda visdomsord. Upp med handen de barbesökare som fått sällskap av en vakt vid bordet?

 

Det är i slutändan de begåvade skådespelarna som gör sitt bästa för att ro det hela i hamn. Samtliga aktörer gör sitt yttersta för att ge kött och blod till de mestadels tunna rollfigurerna. Inte minst Andrée och Kajsa Ernst, som hans typiskt förstående hustru, påminner oss om att de är några av Sveriges starkaste aktörer. Även om karaktärerna på pappret är relativt stereotypiska pensionärer så uppstår stundtals riktig glöd i några oväntat rörande scener mellan dem.

 

Kanske om serien handlat mer om detta par som på äldre dagar försöker behålla gnistan i sitt äktenskap. Eller om Ninas relation med Moa varit lite vassare än kaffeskvaller på en - väldigt - light ”Sex and the City”-nivå. Eller om Ljungmans karaktär varit mer än blivande pappan vars manlighet bleknar i skuggan av svärfar. Eller om Spira hade fått göra mer än att med sorgsen hundvalpsblick stirra på ett sovrumsfönster. Kanske om serien vågat ta mer risker än uppblåsta konflikter som löses genom ett kaffeprat i nästa avsnitt. Kanske hade detta då blivit något mer än en svag parantes i svenska tv-tablån.

 

Men tyvärr landar seriens fokus mest på Nina och hennes grubblande. Det är inte Philipssons fel att Nina förblir en aningen ointressant figur vars relativt personlighetsbefriade existens verkar kretsa kring att leende tillfredsställa alla runtomkring henne. Lenas påtagliga charm och utstrålning ger Nina ett välbehövt lyft och med en effektivt nedtonad, mänsklig rollprestation sållar hon sig fint med resten av ensemblen. Det är också förståeligt att hon vill spela en rakare motsats till den scenpersonlighet som gjort henne till en av våra mest folkkära artister.

 

Men att en av våra färgstarkaste popstjärnor ska spela en sådan tam roll är lite som när Lady Gaga nyligen fick agera trevande sidekick i ”Joker 2”. Kom igen - Lena Philipsson förtjänar bättre! Ska det göras en ny serie baserat på hennes gamla hits föreslår vi ”Dansa i neon”. Eller åtminstone ”Fantasy”.