Painkiller 2023-

När jag förhandstittar på ”Painkiller” på Netflix är det framför allt en tanke som förföljer, för att inte säga stör, mig. Det är att jag har sett den här serien förr. För knappt två år sen släpptes ”Dopesick” på Disney+, en serie som skildrade i stort sett samma historia - om det pengakåta läkemedelsbolaget som lovade dämpa smärta men orsakade desto mer av den varan.

 

Opioid-epidemin är verkligen en amerikansk tragedi. Vi som inte bor i USA förstår kanske inte exakt vidden av den, eller bakgrunden till den. Här gör både "Dopesick" och Netflix-aktuella "Painkiller" ett gediget jobb - baserat på olika bokförlagor - med att förklara hur ett helt land svalde lögnen om ett mirakelpiller.

 

Å ena sidan finns familjen Sackler, en skrupelfri dynasti som driver läkemedelsföretaget Purdue Pharma. Med vass marknadsföring och tvivelaktiga metoder lyckades de övertyga amerikanska läkare att skriva ut Oxycontin som smärtlindrande medicin. Något som visat sig vara lika beroendeframkallande och skadligt som heroin.

 

I serien skildras de som ett gäng skrupelfria clowner. En slags ständigt skrikande ”Succession”-familj som lever i en egen bubbla. Kanske är det enda sättet att skildra vad som kallats Amerikas mest hatade familj - att göra narr av dem. Matthew Broderick är obehaglig som Richard Sackler, en karaktär som bara är två steg ifrån att kännas som en verklighetsfrånvänd Will Ferrell-karikatyr.

 

Å andra sidan finns miljontals liv som helt krossats på grund av Oxy. Här är det Taylor Kitsch som får representera den genomsnittlige amerikanen som åkt på en ryggskada och blivit fast i djävulens klor. Han spelar Glen Kryger, en äkta blue collar-snubbe som i rask takt riskerar att förlora både sin familj och sin bilverkstad. Doktorn (som av oklar anledning zkojar till det med ein tyzk dialekt) vet precis vad han ska skriva ut.

 

Den tredje parallella storyn är enligt mig den mest spännande att följa. Här möter vi Shannon, en av många unga, naiva och ambitiösa säljare för Purdue. Bländad av löftet om designerkläder och en skinande ny Porsche blir hon en av företagets fotsoldater i kampen om att snärja varje läkare i landet. Pillret som anses ofarligt, och dessutom lösningen för all slags krämpor, säljer som smör.

 

Förutom Sacklers är de flesta av karaktärerna påhittade, men inspirerade av verkligheten. I ”Dopesick” hade Will Poulter en liknande roll som läkemedelsförsäljare. Men det är något mer intressant, och otäckt, med att se snygga unga tjejer dra på sig tajta fodral och ragga kunder bland äldre manliga läkare. Linjen mellan livräddare och lyxprostituerad verkar plötsligt hårfin.

 

De tre historierna binds ihop av fiktiva åklagaren Edie Flowers, spelad av Uzo Aduba. Hennes rollfigur tjänar som seriens berättarröst för att guida oss genom årtionden av olika nyckelhändelser och viktiga detaljer i dramat.

 

För det kan lätt bli hoppigt annars. "Painkiller" känns som att titta på tre olika tv-serier samtidigt, när de parallella berättelserna dessutom berättas i olika ton - från tillskruvad satir till mörkt familjedrama. Att man kastas friskt i tiden gör mig inte så mycket, värre är den röriga klippningen som lite väl ofta tar till onödiga flashbacks eller klipper in nyhetsrapporter.

 

Om du har sett ”Dopesick” hör du antagligen likheterna. Om du inte har sett ”Dopesick” så skulle jag ordinera den istället. Den har en vassare rollista och gräver djupare i historien om den giriga läkemedelsjätten och dess offer under tio avsnitt. Samtidigt kan en miniserie på sex avsnitt kännas mer lockande, helt förståeligt, och det är inget större fel på Netflix version heller. Även "Painkiller" lyckas gripa tag och skaka om tittaren med något som låter som en sjuk rövarhistoria, men är både sant och skrämmande aktuellt.