Panic 2021

Mejas refräng ljuder högt för mitt inre genom hela första säsongen av ”Panic”. Textens allvar i kombination med den barnsliga melodin väcker samma skumma känsla som serien genomsyras av. ”Panic” försöker också initiera ett uppvaknande mot bakgrunden av en lättsmält kuliss. Resultatet blir därför också förbryllande förvirrat.

 

Dialogen varvar "jag har legat med din mamma"-skämt med kryptiska utlåtanden som ”The game will go on – the signs are everywhere”. Repliker som får en att dra paralleller till den politiska fasad som distraherar oss från att fästa blicken på det finansiella pjäser som sköter spelreglerna bakom. Dessa mystiska och ifrågasättande inslag väcker min nyfikenhet, men dessvärre slocknar de till följd av oviljan att följa dessa trådar fullt ut.

Serien tar vid då barndomsvännerna Heather, Bishop och Natalie tar studenten. Avgångseleverna är dem som har chansen att ställa upp i den mytomspunna tävlingen ”Panic”.

 

Vännerna kommer från olika socioekonomiska bakgrunder där Heather räknas som whitetrash med sin alkoholiserade mamma och frånvarande pappa. Bishop har det betydligt bättre ställt, likaså Natalie. Likväl är Heather den av dem som först inte tänkt ställa upp i tävlingen, då hon tjänat ihop egna pengar för vidareutbildning. Dessvärre stjäl mamman hennes pengar för att laga familjens bil, vilket försätter henne i en ”nothing to lose”-situation. Först nu är hon villig att riskera allt för en prispott på 500 000 kr. (I kontrast kan sägas att det bara är hälften av vad Vattenfalls chef tjänar per månad.) Men vad gör man inte för att ta sig ur en slumrande småstad på den föraktade landsbyggden?

”Panic” är intressant därför att den försöker belysa hur vår tillvaro styrs av pengar och våra ekonomiska förutsättningar. Hur livet i stort handlar om att skapa sig en väg ut ur tristessen och manifestera ”the american dream”. Dilemmat med serien är inte premissen utan att den dessvärre inte har kunnat bestämma sig för om den ska vara skräck, mysryslig, gullig, eller kritisk. Den spottar ständigt ur sig klichéartade scener samtidigt som den försöker omvända askungekonceptet.

 

Därför landar ”Panic” också någonstans mellan ”Pretty Little Liars”, ”Riverdale” och ”Störst av allt”. Hade de verkligen lyckats belysa det socioekonomiska dilemmat med skräck kunde den gjort ett mer långvarigt avtryck. Men trots att tävlingen går ut på att möta sina värsta rädslor blir den aldrig direkt obehaglig. Idén om att karaktärernas värsta rädslor inte grundar sig i de fysiskt potentiellt dödliga utmaningar de står inför, utan snarare är emotionellt grundade, är en fin slutkläm som dessvärre inte får tillräcklig genomslagskraft.

Ett stort problem är de otroligt stereotypa karaktärerna där alla killar är öldrickande bad boys och tjejerna quirky southern belles. Outfitsen är också så uppenbart handplockade av L.A-stationerade fashionistas att det är skrattretande. Framför allt ett av Heathers kärleksobjekt är som direkt hämtad ur ”The Lost Boys” med sin permanent och rosa solglasögon. Kemin mellan karaktärerna är också högst svajig, även om det emellanåt uppstår gnistor. Koncensus blir dessvärre bara att någon som hellre lever i sin låtsasvärld är den som är bäst lämpad att vinna en tävling grundad på immateriella värden. Och att ett strömlöst södern förtjänar något mer seriositet än drömfabriken i detta fall kunnat uppbåda.

Ett klatchigt kärleksdrama och thrillerscener som tycks iscensatta med hjälp av konstgjord andning förstärker bara känslan av “I don’t think it’s funny to see us fade away.”