Patrick Melrose 2018

Benedict Cumberbatch kan bocka av en av sina två drömroller – den andra var ”Hamlet” – och dessutom plita ned en guldstjärna i marginalen. Beslutet att casta den mångsidige engelsmannen som Patrick Melrose kan inte ha föregåtts av några enorma konflikter. Det är som att den plågade och svårt ironiske titelfiguren är skriven för Cumberbatch, fast karaktären Patrick Melrose ju i själva verket såg dagens ljus redan 1992, med romanen ”Never Mind”. Då var Benedict Cumberbatch sexton år gammal.

Edward St Aubyns självbiografiska magnum opus tillhör numera den brittiska skönlitteraturens kanon. Hypen kring de fem böckerna om Patrick Melroses minst sagt dynamiska liv är massiv, hyllningskören tystnar liksom aldrig. TV-serien verkar av allt att döma möta samma öde. Och det ska ju inte gå egentligen, detta att koka ned fem romaner till lika många entimmesavsnitt. Men skaparna bakom ”Patrick Melrose” har tagit sig an uppgiften med kirurgisk precision och lyckats långt över förväntan.

Det enda kruxet skulle vara att seriens inledande avsnitt står i skarp kontrast till fortsättningen vad gäller tempot. En tittare som väntar sig att samtliga episoder ska präglas av samma heroinindränkta ”Fear and Loathing in Las Vegas”-vibbar som Patrick Melroses halvt psykotiska New York-vistelse kommer ofrånkomligen att bli besviken. Och blir man bortskrämd av det första avsnittets slapsticktendenser och hysteriska driv så hinner man aldrig ta del av seriens verkliga styrka – den sömlösa korsklippningen mellan då- och nutid, där ögonblicksbilder från huvudpersonens mardrömsliknande barndom infogas i berättelsen med osviklig tajming.

Det kan röra sig om sekvenser som bara varar i några sekunder. Dessa små instick från tidigare avsnitt och livsperioder illustrerar effektivt att Patrick Melroses barndomstrauma är ständigt närvarande. Det är ett enkelt och föga nyskapande dramaturgiskt grepp – men utfört med ovanlig fingertoppskänsla.

Vi följer den själupptagne blandmissbrukaren från tidigt åttiotal fram till 2005. Trots att många år hinner gå mellan nedslagen känns berättelsen enhetlig snarare än splittrad. Man har fattat det förnuftiga beslutet att inte dränka Cumberbatch i smink i takt med att karaktären blir äldre. ”Patrick Melrose” vågar lita på styrkan i St Aubyns osannolika livsberättelse och Cumberbatchs lysande gestaltning. Även Jennifer Jason Leigh briljerar som huvudpersonens alkoholiserade och känslomässigt stympande mamma. Henne har man däremot sminkat som Pomperipossa för att visa på åldrandets och alkoholens inverkan.

Där hotar vissa scener ibland att slå över i lyteskomik. I övrigt är balansen mellan svärta och galghumor perfekt. Klassanalys, missbruksskildring och cyniska livsbetraktelser, Benedict Cumberbatch i sitt livs form.

Årets bästa miniserie är här.