Perry Mason 2020-2023

Se upp, se upp. Samhällets sönderfall lurar runt hörnet. Klimatkris och högerpopulism, demonstrationer och pandemier! Vi behöver andrum.

 

Vad skulle då kunna vara mer rogivande än en klassisk deckarserie från HBO baserad på en av världslitteraturens kändaste hjältar, Perry Mason? En rättrådig advokat som tar parti för de falskeligen anklagade med snillrika metoder. Bänka dig och slappna av, det blir en bra tur. Särskilt om majoriteten av seriens åtta timmeslånga avsnitt regisseras rutinerade HBO-räven Timothy Van Patten som tidigare regisserat hela säsonger av "The Sopranos" och "Boardwalk Empire" för produktionsbolaget (liksom de ikoniska två första avsnitten av "Game of Thrones" som lanserade serien till kanalens ohotade gigant – låt oss enas om att säsong åtta aldrig hände, okej?).

Nu är dock långtifrån allt som det brukar i tv-land. Perry Mason är inte slätrakad advokat utan en luttrad och stubbig privatdeckare med krigstrauma.  Matthew Rhys (känd främst från sin fina insats i "The Americans" ) navigerar sin detektiv genom ett läckert lokalfärgat L.A. i mellankrigstidens USA. Det är tungt för de flesta och det märks – här gör folk vad de kan för att klara sig vare sig det är att ta snokjobb i gråzonen som Perry och hans kjoljagande kompis Pete (Shea Whigham i en av sina fina biroller) eller kanske leva det goda livet genom att hålla livfulla frälsningspredikningar som Tatiana Maslanys sister Alice som livnär ett helt skuggkabinett av av suspekta kyrkomedlemmar.

Staden skakas redan i första avsnittet av ett bestialiskt illdåd – ett spädbarn kidnappas från ett ungt par och istället för att föras i säkerhet lämnas liket av den nyfödde pojken med ögon uppspärrade av sytråd. Alla tidningar och frälse i landet engagerar sig i fallet och den samvetslöse distriktsåklagaren i stan ser en chans att göra karriär till varje pris – om det så innebär att kasta skulden på pojkens sörjande mor, sak samma. Hennes framtid verkar blek när tidningarna sliter henne i stycken och mobbar skanderar att hon ska hängas i galgen. Saker verkar inte heller särskilt mycket tryggare när deckare Mason tvingas bli försvarsadvokat mitt i säsongen – den största trovärdighetsplumpen i protokollet för den här välregisserade serien.

Perry Mason andas kvalitet - i manus, i skådespeleri och i sina många, exempel på spänstigt foto i det ömsöm läckert solkyssta, ömsöm noirdoftande Los Angeles - det är variation och allsköns snygga vinklar, panoreringar och en scen med en så lång tagning där kamerateamet verkligen kan briljera. Karaktäriseringen är riktigt lyckad med snygga tidsenliga kostymer och en ensamble som passar tidsandan fantastiskt väl.
 
Även när serien utvecklas mot den fruktade genren rättegångsdrama – ligger fokus lyckligtvis fortfarande kring dess välskrivna karaktärer. Främst den halsstarrige Mason som kan vara både tjurskallig och tvär men under det har ett hjärta av guld och en moralisk kompass. Det är något som förenar honom med kompetenta Della Street som kan juridik och Paul Drake, en svart polis som dras in i fallet. Bägge uppdaterar Masons fiktiva gebit in i vårt millennium när de serien genom dem skärskådar hur spelplanen på förhand var riggat för att hålla kvinnors och svartas inflytande till ett minimum. Här finns en passion för rättvisa och empati som riktigt bränner till – inte minst genom fina rolltolkningar av Juliet Rylance och Chris Chalk som får oss att känna med dessa vardagshjältar. 

 

Advokatsekreteraren Della Street må inte ha varit gay och detektiven Paul Drake inte svart i originalstoryn av Erle Stanley Gardner eller den första klassiska tvserien från 50-talet men att de uppdateras för dagens publik förtar ingenting – tvärtom gör det serien mer brännande och intressant. Perry Masons kumpaner är mer än sidekicks när de tillåts leva sina egna liv.
 
Spänning saknas aldrig heller - närheöst de goda krafterna gör framsteg sätts en hel drös av hinder i deras väg. Mellan de verkliga och metaforiska smockor Perry får i sin närapå omöjliga kamp för rättvisa är det ett under att han inte ger upp och inte drar till Mexiko för att dränka sina sorger i tequila. Men han växer som människa – och serien med honom. Under sina åtta avsnitt skiftar tonen från klassisk deckare till en existentiell betraktelse över vårt kollektiva behov av skuld, liksom vägen till förlåtelse och försoning. Allt är dock inte återhållet. Så fort Tatiana Maslys sister Alice eller Ramsays frigjorda älskarinna syns i bild (en helt fenomenal Veronica Falcón) – till exempel en sexscen som redan nu får betraktas som en modern serieklassiker. Skurkarna (Andrew Howard och Stephen Root) är måhända ensidigt avskyvärda men porträtteras med sån schvung att man älskar att hata dem.
 
Serien sjabblar inte bort sin känsla för sina karaktärer och deras drivkrafter – möjligen försvinner lite av dess spänning i sista avsnitten till förmån för mer känslomässigt utrymme –  i form av enastående Gayle Rankin i rollen som den falskt anklagade Emily Dodson. Den fantastiska atmosfären, de välcastade skådisarna som ser ut att höra hemma i miljön – allt vaggar mig i i tidsandans melodi och jag låter mig föras av en berättelse som rör sig tryggt och säkert utan desperata avstickare – målmedveten, men aldrig tråkig.