Preacher 2016-2019

Att hävda att jag är ett fan av originalseriealbumet ”Preacher” är som att säga att påven tycker att katolicism är en hyfsad idé. En grov underdrift, med andra ord. 

När det uppdagades att Seth Rogen och hans vapenbröder inte hade för avsikt att vara förlagan trogen stämde jag helhjärtat in i den klagokör som steg upp från legioner av ”Preacher”-fans världen över. Det var tandagnisslan och skuggboxning framför spegeln: ”Varför, Seth, göra Preacher om du ändå inte tänker göra Preacher?”. 

Sedan dess har AMC sänt tio avsnitt solid TV-underhållning, varken undermålig eller fantastisk men under inga omständigheter allt det som ”Preacher” skulle ha kunnat vara om man hade hållit sig närmre grundkonceptet. 

Här finns DNA-strängar från Garth Ennis och Steve Dillons mästerverk, en intakt humor, ett förbannat snyggt foto och solida skådespelarinsatser laget runt. Här finns också en känsla av att serien står och stampar, är oförlöst och aldrig riktigt kommer dit den vill. ”Preacher” har alltid varit ett hatkärleksbrev till det stora, skruvade landet i väst, och för att kunna förmedla den känslan i rörlig bild krävs det att rollfigurerna faktiskt gör en ordentlig roadtrip. 

Visst är jag orättvis som bedömer ”Preacher” efter originalet när Rogen redan från dag ett klargjorde att man ämnar ta serien i en egen riktning. Jag kan bara inte låta bli. Det blir så när någon gör illa ens barn. Eller som i det här fallet, ger ens barn långsamma örfilar med stickade grytvantar på. Det är mer luddigt och förvirrande än rakt av smärtsamt.

Några saker har varit riktigt bra alldeles oavsett hur händelser och karaktärer skildrades genom Steve Dillons tuschpenna när det begav sig. Slagsmålsscenerna är välkoreograferade bortom vett och sans, sällan har ultravåld sett så här bra ut. Den storyline som innefattar den olycklige kraken Arseface har varit en fröjd att ta del av, mest för att tjugoåriga fyndet Ian Colletti lyckas förmedla fler känslor med nedre delen av ansiktet täckt i gummi än vad många skådespelare hinner under en hel karriär. Ruth Negga och Joseph Gilgun är som klippta och skurna för sina roller och Dominic Cooper, som vid en första anblick mest jobbar med coola poser och svåra minspel, växer hela tiden bit för bit in i Jesses Custers fyrtiofemmor (jag utgår ifrån att JC har stora fötter). Överlägset bäst har dock Lucy Griffiths varit. Som plikttrogen kyrkoorganist med lite för ovårdade ögonbryn har hon firat triumfer i varenda scen hon varit med i. 

Sällan eller aldrig har jag sett fram emot en andra säsong av en tv-serie så mycket. Geniet Rogen kanske bara behövde en inledande säsong på sig för att samla momentum och etablera sina karaktärer, snart får vi ta del av all slumrande potential. Eller så blir fårskallen Rogen inte avhjälpt med sin beröringsskräck inför den tecknade ”Preacher” heller under de kommande tio avsnitten. Hoppet lever. Man är trots allt fortfarande troende i Jesse Custers kyrka.