Rachel och Jossan: Utan filter 2015-

Först var det grabbarna, sen kom faktiskt tjejerna och de segrade! ”Rachel och Jossan” blandar humor med väldigt berörande dramatik på ett helt unikt och fantastiskt naturligt sätt. Det är roligt och gripande om vartannat och jag vill bara ha mer.

Rachel Molin och Josephine Bornebusch spelar en slags alter-egon av sig själva, två vänner som också är skådespelerskor och kolleger. Rachel har barn och lever ihop med en musikerkille vars skapande är det viktigaste och Jossan är tillsammans med en snygg "Let's Dance"-producent med försmak för horisontalsamba. 

De två vännerna har precis fått i uppdrag att göra ett nytt reseprogram åt TV3. Tanken är att de ska resa runt i Sverige och vara roliga och som producenten utrycker det - göra tjejiga grejer. 
Förutom att se dem gestalta diverse historiska figurer i suspekt fejkade miljöer får vi se dem hantera sitt eget liv hemmavid, som är något annat än vad de vill ge sken av nu när det ”går så bra”.

”Rachel och Jossan – utan filter” är skriven och regisserad av de två huvudrollsinnehavarna. Serien skojar fantastiskt befriande om väldigt mycket och än mer därtill, ofta på bekostnad av kanalen och de två skådisarna själva. Det är otroligt roligt, med skönt vulgära repliker, träffsäkra samtidsbetraktelser som sedan varvas helt naturligt med lättigenkännlig och väldigt berörande vardagsdramatik. 

Rachel och Jossan bjuder verkligen på sig själva, har massvis med självdistans och är fantastiskt begåvade oavsett om deras agerande vill få mig att gråta av skratt eller sorg. Kanhända att jag är i ett känsligt läge just nu, men jag tyckte att vissa scener var riktigt gripande, samtidigt som andra verkligen fick mig att med lycka i bröstet fnissa förnöjt.


Förutom Rachel Molin och Josephine Bornebusch får vi se flera fantastiska cameos (bland andra Jessica Almenäs och Plura) som verkligen också likt de två titelrollsinnehavarna bjuder på sig själva.

Första avsnittet är det svagaste, eftersom det tar ett tag innan jag ritkigt förstår vad jag ser eller vad jag ska förvänta mig. Men när jag väl är med på tåget vill jag faktiskt bara ha mer och suckar uppgivet varje gång ett avsnitt är slut. Det är snyggt filmat och har ett väldigt bra tempo i redigeringen. Vi åskådare tillåts dröja kvar i de mer allvarliga stunderna, vilket är ovanligt i en komediserie och högst välkommet.

Egentligen är det ganska irrelevant att lyfta fram någons könstillhörighet i en recension, men då det är en påtaglig mansdominans på området och fortfarande rätt ovanligt med komiska kvinnoduon, gör jag det ändå. Förhoppningsvis som en möjlig pepp till andra aspirerande roliga ditos. Kör! Ni kan. Vi kan, vilket jag slås av när jag ser denna närmast fulländade produktion. Det finns inget som inte kvinnor också kan. Och när de är så väl matchade, bra tajmade och i övrigt klockrena som Rachel och Jossan, finns inte mycket övrigt att önska.