Ripley 2024-

Tom Ripley är en krävande roll att ta sig an. Här tas inga chanser i castingen. Andrew Scott gav världen en magnifik James Moriarty i serien "Sherlock". Karaktärerna är slående lika varandra som kameleonter med fulländad skicklighet i att kopiera andra människor fysiskt och psykiskt.

 

Ännu en kvalitetsgaranti är att Steven Zaillian skrivit manus. Han tog Hannibal Lecter till Italien i filmen "Hannibal" och gör här samma sak med Ripley. Zaillian står även för regin av alla åtta avsnitten. Han gör ett storartat jobb på båda fronter. Precis som filmen "The Talanted Mr. Ripley" från 1999 så bygger serien på Patricia Highsmiths första bok om Ripley, "En man med många talanger", från 1955.

 

När berättelsen brer ut sig på åtta timmar i serieform istället för två timmar film så ges det komplexa dramat utrymme att utvecklas och spänningsmomenten kan få den nagelbitarklass som de förtjänar. Det bidrar till att varenda sekund av serien trollbinder med ondska som man borde avsky, men som istället fascinerar.

 

 

Vi träffar först Tom som skicklig, men ständigt ekonomiskt desperat, bedragare i New York. Han kontaktas av en rik företagsägare som oroar sig för att hans son Richard (Johnny Flynn) slösar bort sitt liv på nöjen och fruktlös ambition att bli konstnär i Italien. Ripley ska resa dit och övertala honom att komma hem igen. Väl där förförs han av den livsstil som Richard och dennes flickvän Marge (Dakota Fanning) lever. En manipulativ plan tar form.

 

Alfred Hitchcocks verk är uppenbar inspiration både till story och iscensättning. Moderna grepp hålls till ett minimum till förmån för återskapande av stilen från 40- och 50-talens amerikanska film noir. Entusiaster av den får hårdkokt dialog, iskall spänning och mörk atmosfär att njuta av. Liksom i Hitchcocks filmer har svart humor stänkts här och där på ett lyckat sätt.

 

Det svartvita fotot är bland det snyggaste av den sorten som jag sett. Det är elegant i sin gråskala, men de mörka skuggorna finns ändå där. Bilderna byggs med djup. Det är här som film noirkänslan når perfektion. Staden Rom har inte sett såhär fantastisk ut på film sedan Federico Fellini förevigade den i "Det ljuva livet".

 

 

Varenda detalj i scenografin känns medvetet inplacerad. Det ger en känsla av konstverk, vilket passar då konst ständigt finns närvarande i form av statyer, tavlor och dialog. Ripleys person vävs briljant ihop med konstnären Caravaggio. Det här är en miniserie som passar arthousepublik lika mycket som den som bara vill ha underhållning.

 

Det är inte ofta man tydligt imponeras av ljudbilden i en produktion, men här måste den nämnas. Det är mer tystnad och naturliga ljud än musik. En knakande dörr eller fotsteg höjs upp. Kyrkklockor skapar ödesmättad stämning på rätt ställen. Ripley hör sina intryck av foton och tavlor i sitt huvud och vi delar dessa med honom. Till och med eftertexterna till varje avsnitt blir audiokonst.

 

Scott lyckas inte bara med att göra sin roll lika obehaglig som karismatisk med små, men effektiva, medel. Även Ripleys förmåga att imitera människors röst och manér sätter han perfekt. Runt sig har han skådespelare som ger trovärdighet ända ner till minsta biroll.

 

"Ripley" är kvalitet som ekar av de tidlösa klassikerna. Jag ser gärna att duon Zaillian och Scott ger oss flera säsonger byggda på de uppföljande böckerna.