Rosens namn 2019-

Ponera att man helt sonika lyfter ut Sherlock Holmes och Watson från 1800-talet och istället placerar dem i ett medeltida benediktinkloster där ett mystiskt dödsfall har skett. Munkarna bär alla på dunkla hemligheter och dessutom ruvar själva klostret på sina egna gåtor, framförallt det labyrintliknande biblioteket som verkar vara en central del av mordgåtan. Det är nu upp till Sherlock och Watson att med skarpsinne och deduktion reda ut vad som har hänt, samtidigt som alltfler dödsfall inträffar runtom dem.

På ett övergripande plan är det ungefär så man kan beskriva grundpremissen för ”Rosens namn”, från början en roman av Umberto Eco, sedermera filmatiserad 1986 med Sean Connery i huvudrollen, och nu även gjord som tv-serie med John Turturro i spetsen.

Den Sherlock Holmes-liknande huvudpersonen Turturro spelar är franciskanermunken William av Baskerville, en lärd man som egentligen har kommit till klostret för att delta i en teologisk debatt, men som blir ombedd av abboten (Michael Emerson) att reda ut de pinsamma morden innan de övriga delegaterna anländer för debatten. Med sig har William även en ung novis, Adso från Melk (William Hardung) som utgör historiens Watson.

”Rosens namn” är dock ingen vanlig pusseldeckare, och den som räknar med att kunna plocka ledtrådar och lista ut vem mördaren är à la ”Morden i Midsomer” blir sannolikt besviken. Boken är känd för sina komplexa lager av symbolik och innehåller djupdykningar i både den medeltida historia som omger handlingen, såväl som i teologisk filosofi. Serieformatet funkar väl för att utöver själva mordgåtan även ge utrymme åt även dessa dimensioner, framförallt i den centrala debatt där munkarna ska avgöra om kyrkans företrädare bör leva fattigt eller ej.

Låter det riktigt, riktigt supertråkigt? Man kan tro det, men in kommer då Rupert Everett som den tortyr- och bålbrännarglada inkvisitorn Bernard Gui för att röra om lite i grytan.

Serien är någorlunda trogen bokens handling, med några mindre förändringar. Den karaktär som rätt och slätt kallas för ”Flickan”, en ung krigsflykting som novisen Adso förälskar sig i, har till exempel fått större utrymme. Man har även introducerat karaktären Anna (Greta Scarano), dotter till den kätterska upprorsmakaren Fra Dolcino, som har sin egen agenda och blir något av en joker i leken för den som i övrigt känner till handlingen sedan tidigare. Tillskottet av Anna gör för övrigt också att serien med nöd och näppe klarar Bechdeltestet, vilket ändå får anses som lite av en bedrift för en serie som nästan helt och hållet utspelar sig i ett munkkloster.

För den språkintresserade är ”Rosens namn” rena smågodiset. Den skygga Flickan pratar bara occitanska, ett språk som liknar en blandning av franska, italienska och tyska, och som märkligt nog är någorlunda begripligt. En annan av karaktärerna, den grovhuggne Salvatore, slänger sig med en virrig blandning av spanska, italienska, franska, tyska och latin, vilket erbjuder gott om tillfällen att pröva sina gamla skolkunskaper. Men även den historieintresserade har förstås mycket att hämta och miljöerna är fascinerande, alltifrån de tunga, pampiga stenbyggnaderna till detaljrikedomen i de handgjorda böckerna.

Seriens största svaghet är att den är svår att hänga med i. Att på ett begripligt sätt introducera stor mängd karaktärer är en utmaning under även de bästa omständigheter, och i det här fallet är samtliga dessutom klädda i munkkåpor. Några av munkarna sticker ut, bland annat den platinablonde Bencio från Uppsala, men många har inte tillräckligt utmärkande utseenden för att man enkelt ska kunna hålla isär dem. Det problemet lättar dock något när de börjar trilla av pinn en efter en och helt enkelt blir färre kvar att hålla ordning på. Visst överspel förekommer också på sina håll, och den gråtmilda religiösa passion som några av karaktärerna uppvisar känns svårsåld för en modern, betydligt mer sekulariserad tidsålder. Emerson är en av de skyldiga på den punkten.

Turturro däremot är uppfriskande klarsynt, och hans William av Baskerville känns verkligen som en frustrerad Sherlock Holmes fast i fel tidsålder. Utan hans bidrag av förnuft och reson till alla de märkliga skeendena hade ”Rosens namn” nog varit betydligt svårare att ta till sig. Och om William är hjärnan i historien är Adso hjärtat. Hans naiva förälskelse i Flickan (Antonia Fotaras) ger ett välkommet inslag av mänsklighet i handlingen, som i övrigt fokuserar mycket på just hur grym och omänsklig medeltiden var. Hardung gör bra ifrån sig som Adso och har ett fint samspel med Turturro, där de i sina bästa stunder framstår som ett riktigt radarpar. Även Rupert Everett är bra som den nådlöse Bernard Gui, en listig och värdig motståndare till Turturros William.

Är man ute efter lättsmält bakisunderhållning till pizzan på nyårsdagen finns det helt klart serier som är mer skonsamma för trötta hjärnceller. ”Rosens namn” kommer inte att falla alla i smaken, men det är en välgjord, snygg och intelligent serie, och om man har det minsta intresse av tidsperioden är den definitivt värd en chans.