Scenes from a Marriage 2021

Serien handlar om ett äktenskap i förfall, men är också en studie i kärlek, hat, svek, monogami, begär och svårigheten att kommunicera. Komplicerade ämnen som effektivt dissekeras i dessa fem vassa och dialogtyngda avsnitt.

 

Hagai Levi, en av personerna bakom ”The Affair” om en annan kaotisk relation, har skapat, skrivit och regisserat detta. Oscar Isaac och Jessica Chastain som tidigare spelat ett äkta par i ”A Most Violent Year” (2014) är här det samtida, lyckliga amerikanska paret. När en av dem förälskar sig i en annan, tar dock lyckan slut, och de beslutar sig för skiljas. Skilsmässan blir en katalysator, som blåser upp svårtyglade känslor och river ner parets tidigare välputsade fasad, men också mycket annat.

 

Med få undantag är detta ett kammarspel som löper över ett antal år och utspelas nästan bara i parets hus. I början av varje avsnitt bjuds vi in i huset och därefter stängs dörren bakom oss. Det är ofta klaustrofobiskt och ganska ångestframkallande och kameran närgången. Att komma så nära destruktiviteten som utspelas och att från första parket bevittna förfallet, känns i hela kroppen. Det blir emellanåt så intensivt, att jag svettas och blir yr.

 

Alla fem avsnitt har en tydlig dramaturgi. Början i samtliga, är rätt lågmäld, vi vaggas in i dramat, som sedan accelererar till en explosiv vändpunkt. Därefter ges plats åt en avrundning som avslutas med en upplösning, då dörren åter öppnas och vi får kliva ut och andas igen. Det här är en serie som kommer gynnas av att bara ett avsnitt i taget släpps. Man vill sträcktitta, eftersom det är så bra, men man bör inte, för det blir så jobbigt.

 

Ett så här intimt och starkt drama lyfter ingenstans utan riktigt bra skådespelare. Tack och lov finner vi dem här. Samspelet mellan Chastain och Isaac glöder. De känns båda väldigt äkta, och som gjorda för detta. Inledningsvis tänker jag på hur de till utseendet och kroppsspråket påminner om Liv Ullmans Marianne och Erland Josephsons Johan. Men för varje stavelse som uttalas, kliver de längre och längre bort från originalen. De blir till Mira och Jonathan, men också till varje par som under tumultartade omständigheter gått skilda vägar.

 

Bergmans serie är en hiskelig åktur den med, men känns idag en aning stagnerad och ålderdomlig. Denna moderna version är förvisso otroligt välputsad, men samtidigt också närmare den verklighet vi känner igen och relaterar till idag. Rollerna är dessutom till viss del ombytta, vilket ger en dynamik till historien. För medan jag obevekligt höll på och kände med Marianne i originalet, fördelas min empati mellan huvudpersonerna jämnare här. Samtidigt som jag ibland också avskyr dem båda, med en iver jag sällan känner.

 

Manuset är välskrivet och dialogen stundvis fruktansvärt hård. Anklagelser och förolämpningar viner som piskor i rummet. Verbalt våld blir fysiskt, och det är hemskt och uppslitande att titta på, men ändå någonstans ”förstår” jag. För jag fattar deras ångest och frustration, och jag vet att sårade människor försöker dämpa egen smärta genom att åsamka den på andra. Även om det såklart är helt oacceptabelt.

 

Samtidigt är serien på sina håll oändligt romantisk, på ett vuxet och en aning dysfunktionellt sätt. Den känslomässiga berg-och-dalbanan för oss åskådare är just att hänga med i dessa turer. I kärleken, i hatet och i den ständigt närvarande åtrån.

 

Det är hög nivå överlag, om än lite ojämnt avsnitten emellan. Men när fjärde börjar blir jag golvad. Det avsnittet är bland det starkaste jag på länge sett, och efter femte och sista blir jag plötsligt så berörd att börjar jag gråta hejdlöst. Genom alla turer, brutaliteter, besvikelser och misslyckanden har Mira och Jonathan ändå fortfarande varandra. De har sin dotter och minnen av vad de betytt för den andre, av gemensamma lyckliga stunder och av kärlek de delat. De är inte gifta längre men kommer alltid ha även dessa scener ihop.