Sex and the City 1998-2004

Michael Patrick Kings "Sex and the City", och filmerna som bygger på den, handlar om fyra chica medelålders kvinnor och deras vänskap. De fungerar som exempel på hur sexuellt frigjorda och glamourösa kvinnor blivit symboler för den moderna, jämställda kvinnan. Det är en motsättning till hemmafrukvinnan som tidigare varit den vanligaste porträtteringen av kvinnor i film/tv. "Sex and the Citys" kvinnliga rollfigurer är vuxna, mogna kvinnor som pratar frispråkigt om sex och ser det inte som något fult, utan snarare som ett mänskligt behov. De kan nästan jämställas med filmens traditionella mansroll som pratar vitt och brett om de senaste erövringarna utan att någon opponerar sig.

Fyra kvinnotyper finns representerade i "Sex and the City": Den utpräglade karriärkvinnan som har en cynisk inställning till förhållanden och män (Mirandra), den konservativa och traditionsbundna, som hela tiden söker efter den rätte (Charlotte), den sexuellt frigjorda, som har ett sätt att se på förhållanden som anses stereotypt manligt (Samantha), och Carrie, den vimsiga känslomänniskan som slits mellan jakten på drömmannen och sin självständighet. Tanken bakom rollfigurerna låg säkerligen att skapa fyra olika personligheter så att alla kvinnor kan identifiera sig med någon (och serien kan därmed locka fler tittare), men i slutändan är kvartetten mer eller mindre en enda lyckad, snygg, smal, vit och rik fashionista.

Hur ofta får vi egentligen insyn i rollfigurernas faktiska karriärer? Miranda är advokat och blir under seriens gång delägare i firman hon jobbar för. Samantha äger sin egen (mycket framgångsrika) PR-byrå. Charlotte är chef på galleriet där hon jobbar (hon ger visserligen upp sitt jobb när hon gifter sig med Trey men det är verkligen inte en självklarhet utan något som hennes vänner ifrågasätter). Carrie är en av New Yorks mest lästa kolumnister. Jobben finns alltid i periferin, medan sökandet efter lyckade relationer och shoppingextas är i fokus. Men det här är ingen serie om arbete utan en underhållningsserie om vänskap mellan kvinnor. Sådana serier växer verkligen inte på träd. Det är i mötet mellan kvinnorna som serien blir levande och om vi ska vara ärliga, det hade inte varit särskilt kul att se kvinnorna arbeta hela tiden även om ingen av dem har något typiskt ICA-jobb.

Det är inga kvinnor i 20-årsåldern vi får följa utan kvinnor som i fertil ålder letar efter den rätte, något alla kvinnor, som vet med sig att de vill ha barn, kan känna igen sig i. Serien lyckas porträttera hur en som kvinna kan känna sig i striden mellan att vilja bli omhändertagen utan att göra avkall på sig själv. Det känns både som en ärlig och realistisk generationsskildring som inte är sämre än "Girls" i det avseendet. Carrie fungerar som seriens berättarröst och nav och är mångas favoritkaraktär i serien. Samtidigt är hon den outhärdliga i all sin ytlighet och självupptagenhet. Om man jämför 1998 då serien kom och de senaste åren när filmerna haft premiär är det som om inget har hänt med Carrie medan de andra utvecklats i rasande takt. Carrie speglar en person som är ganska velig och inte riktigt vet vad hon vill - därför är hon berättaren - medan de andra är hennes motpoler som har tydliga uppfattningar kring karriär, sex och familj. Jag gillar att karaktärerna i "Sex and the City" är ganska endimensionella för det går att tillskriva dem egenskaper som gör det lätt att känna identifikation. De har oftast mindre vardagsproblem än vad de flesta andra har men där finns också verkliga svårigheter som vi kan relatera till.

Serien har av många kallats ytlig, korkad och andra skällsord som typiskt kvinnliga serier möter. Det är inte första gången en film eller serie blir avfärdad för att det är kvinnor i de bärande rollerna som möts kring "typiska tjejintressen" som shopping, drinkar och jakten på män.

En del av kritiken som riktar sig mot "Sex and the City" (det är nästan alltid män) är att kvinnorna i serien ser män som svin, att Samantha ligger för mycket, att de bara ägnar sig åt att shoppa och festa och har som enda mål att stadga sig. En annan sak som de ofta stör sig på är att kvinnorna inte alltid "gör rätt", exempelvis är Carrie otrogen och har sex med sin före detta pojkvän, som numera är gift. Efteråt analyserar Carrie om det verkligen är bäst att vara ärlig, eller om ärligheten bara är en myt vilket får många att gå i taket.

1. "Sex and the City" är en underhållningsserie, det måste ske olika förvecklingar för att serien ska kunna fortgå.

2. I serier som "Breaking Bad", "Game of Thrones", "True Detective", "House of Cards", "Two and a Half Men", "Entourage" och "Californication" är huvudpersonerna otrogna, lögnare, sexistiska, mördare eller är allmänt sviniga.

Dessa serier bygger på temat att vi människor inte alltid är världens störta helgon som tar de bästa moraliska besluten. "Sex and the City" är inte den första serien/filmen som ger en romantiserad bild av otrohet, alkohol och konsumtion. Tänk om Walter White hade beslutat sig för att ta emot de pengar han blev erbjuden i första säsongen istället för att koka meth och mörda, serien hade ju slutat innan den ens hade börjat och vi hade missat en av världens bästa serier. Men att andra serier är fyllda av osympatiska människor är rättfärdigat för det är män som står bakom aktionerna men när exempelvis Samantha, som motsätter sig relationer med män för annat än sex, raggar upp man efter man ses det som något desperat och fult.

"Sex and the City" är en riktig eskapistisk njutning där vi får djupdyka i den amerikanska drömmen med vackra miljöer, kläder, drinkar och människor. Den rappa dialogen, värmen och charmen är oslagbar och gör det till en serie att verkligen plöja. Det som jag tror många med mig gillade med modets roll i serien är att den inte tar bort fokus från handlingen utan finns där som en glänsande del av singelkvinnors liv i New York.

Glamouren och flärden till trots, "Sex and the City" är alltså SÅ mycket mer och det finns en djupare dimension med det mesta. Det är ingen serie som visar mångfald och kvinnor i en icke-stereotypisk miljö (då är serier som "Orange is the New Black" mycket bättre) men det är en serie där det är kvinnorna som är de centrala karaktärerna. Männen finns med men de är aldrig mer än bihang och den manliga kroppen objektiveras mycket mer än den kvinnliga.

Kvinnorna är starka och smarta och ifrågasätter mans- och kvinnorollen. De porträtterar rädslor, känslor och krafter som är allmängiltiga och serien står verkligen upp för kvinnor. Detta är nog anledningen till varför det finns män som känner sig hotade av serien och därför måste avfärda och förminska.