Snöänglar 2021

Vem är egentligen bäst på att ta hand om ett barn? Är det den nyförlösta mamman, den erfarna mormodern, den pålästa sjuksköterskan – eller kanske någon som aldrig haft barn? I ”Snöänglar” får vi se när alla föräldrars mardröm blir verklighet när den fem veckor gamla Lucas en iskall decembermorgon är spårlöst försvunnen.

Lucas mamma Jenni som redan länge kämpat med ett pillermissbruk, står inför en likväl förvirrande som desperat situation. För varje sekund blir hennes förtvivlan större, och när polisen står handfallna känner hon sig mer än ensam trots att hennes sambo Salle och dotter Nicole finns där. Med det sagt är även familjens inbördes relationer långt ifrån perfekta – tillvaron är minst lika stormig som den bistra snöstormen utanför fönstret.

På ämnet moderskap så följer vi även danska barnmorskan Maria, som frustrerat dagligen möter mammor och deras barn i besvärliga situationer. Hon hittar av en slump den unga, bortstötta och gravida Emma som hon omfamnar med all omtänksam kraft hon har kvar. Marias hjärna bultar hårt för att barns liv och hälsa ska topprioriteras – de är ju trots allt det mest hjälplösa som samhället har.

Tonen i ”Snöänglar” är dyster, gråmulen och speglar rätt fint hur även vi brukar uppleva en ett par mörka dagar i december. Det är trovärdig svensk diskbänksrealism så det skriker om det, men skräckscenariot med en så liten bebis är ovanligt. Det är lustigt att många associerar rysarfilmer med spöken och andra kusligheter, när det du har framför dig kan vara minst lika obehagligt.

Miniserien på sex avsnitt tuffar på i ett lugnt tempo trots sina stundtals slag-i-magen-moment. Men det är miserabelt, deppigt, och mörkt. Det hade varit snyggare med ett större känsloregister som kontrast till de många, stundtals svenskstela, dialogerna. Hur som haver är ”Snöänglar” ett tankeväckande drama om tuffa ämnen, men se upp om du är känslig för frustrerande och hjärtskärande situationer.