Sommaren 85 2020-

I sina bästa stunder skiner ”Sommaren 85” med ärligt och gripande familjedrama. Tyvärr är de stunderna allt för sällsynta i SVT:s nya stjärnspäckade nostalgibomb. Lena, Åsa och Barbro är de tre centrala figurerna i ”Sommaren 85”, de är också barnbarn, mamma och mormor respektive. 

 

Handlingen i serien är för det mesta tvådelad, en del är 15-åriga Lenas (Elina Sätterman) dröm om att åka på språkresa till England, något som hennes ensamstående mammas (Emma Broomé) ekonomi komplicerar. Och den andra delen är så kallade “Bamba-Barbros” (Lotta Tejle) plan att sätta deras hem, småstaden Braxinge, på kartan genom att arrangera en “Korvfest”. Det är åtminstone så serien börjar, att säga att serien tar några sidospår från den enkla startpunkten är en underdrift.

 

Det är också en del av problemet, det är inte alltid klart vilken berättelse ”Sommaren 85” vill berätta, och jag tror inte att serien själv vet när den fungerar som bäst. Vilket är när den fokuserar på relationen mellan de tre kvinnorna, speciellt Lena och Åsa. Deras relation känns autentisk och är genuint rörande, och skådespelarna förtjänar mycket av berömmet för deras framträdanden.

 

Varje gång vi åker ifrån Barbro i Braxinge och till Lena i Hastings är det som att andas in ett djupt och välbehövligt andetag. Även när Lena får problem i England, hos sin värdfamilj eller med sina vänner är det ändå otroligt uppfriskande att få se något i serien som faktiskt är medryckande och har någon slags energi.

 

Självklart förstår jag att det kan vara avsiktligt att den tiden vi spenderar i Braxinge både känns långtråkig, kvävande och klaustrofobisk, det är så invånarna i Braxinge känner med. Men när seriens soliga yttre lovar om en njutbar upplevelse kan man inte hjälpa att känna sig milt besviken. De generösa inslagen av “feel-bad” i vad som annars verkar vara “feel-good” hindrar till del serien från att bli för sockersöt, men det hindrar den också från att någonsin kännas som ett nöje att se.

 

På tal om besvikelser så är det dags att tala om Örjan. Örjan (Anton Lundqvist) är en man som flyttar till Braxinge under sommaren 1985 för att bli gympalärare, och för att ta hand om sin döva mormor, han är också gay. Han är med då och då till avsnitt tre och sedan syns han aldrig igen. Varför existerar karaktären Örjan om han inte får någon tid till att utveckla en egen story kan man undra? Kanske är han här för att locka tittare, eller för att få en annars väldigt enformig grupp karaktärer att verka mer mångfaldig? Han är kanske också här så att Åsa ska kunna visa hur mycket mer accepterande och cool hon är i kontrast till de mer inskränkta småstadsborna. Eller så är han där så att vi ska kunna kryssa av “AIDS-panik” från vårt 80-talsbingo, inte vet jag.

 

Det är inte faktumet att Örjan bara används som ett redskap för att hjälpa de heterosexuella huvudkaraktärernas berättelser och sedan blir utslängd från serien som är den riktiga besvikelsen, det är att de hade kunnat ha en mycket intressant karaktär om de hade valt att utveckla den. Men istället får vi ännu en sexscen med medelålders solarieägaren Ju-anita, jippie.

 

Mycket av ”Sommaren 85” verkar lita på faktumet att vi som tittare tycker att det är rent ut sagt revolutionerande att dem vågar skildra äldre kvinnor som sexuella varelser, men i år 2020 har tyvärr inte det påståendet klorna som jag tror skaparna av serien hoppats att det skulle. Kanske hade det framstått som sprillans ny information ´85 men nu känns det bara stelt, och lite nedlåtande.

 

Den karaktären vars storyline är mest sammanflätad med detta främmande koncept är allas vår “Bamba-Barbro”. Barbro är den mest förbryllande karaktären i serien. Hon är för resten av karaktärerna i serien, i brist på bättre term, skurken. Alla hennes handlingar gör inget annat än förstör för hennes nära och kära, och det är hon blind för igenom hela serien. Men vi får aldrig en scen, någon gång i slutet, där Barbro inser problemen i hennes handlingar. Utan det är bara meningen att vi ska hurra när hon och hennes make, Stickan (Mats Blomgren), blir sams igen, som att vi har glömt att dem är inkapabla att kommunicera och inte har något som helst gemensamt.

 

Kanske hade jag varit mer generös och förstående för Barbro om alla hennes problem hon brottas med i hela sex avsnitt inte enkelt hade kunnat lösas om hon hade haft en ärlig konversation med sin man.

 

”Sommaren 85” har goda bitar, saftiga bitar och bitar som gör en lite små-äcklad, precis som en korv. Och precis som korvfesten i serien, tror jag att allt kanske inte blev precis så som arrangörerna hade hoppats, men det betyder inte att det inte finns värde i den. Att se en serie som säger att kvinnliga berättelser, berättelser om moderskap, om våra relationer till andra kvinnor är viktiga berättelser är alltid fantastiskt och något som borde stöttas, och göras mer av. Och jag kan starkt rekommendera serien, jag rekommenderar den till dig som växte upp i en småstad på 80-talet och har en omättlig aptit på nostalgi i just den nischen och även en stark tolerans för sexbestatta tanter. Om det är du tror jag att du kommer älska den. För resten av er, är ”Sommaren 85” en ni kan skippa.