Southcliffe 2013-

Den sömniga engelska lilla staden Southcliffe skakas en höstmorgon av ett fruktansvärt massmord. En man vandrar omkring bland de pittoreska grannskapen och avrättar människor till höger och vänster i ett vansinnesdåd som snabbt blir en nyhetsbevakad angelägenhet för en hel nation. Journalisten David Whitehead har under hela sitt vuxna liv jobbat hårt på att förtränga sin vidriga barndom och håller hemorten Southcliffe ytterst ansvarig både för sin faders död på det lokala kraftverket och för den mobbning som drev David att fly till London så fort han var vuxen nog. Nu tvingas han tillbaka till demonnästet för att förmedla tragedin i direktsändning till miljoner TV-tittare. Hans professionella fasad spricker sakta men säkert upp. Det är ingen vacker återkomst.

Välproducerade TV-dramer är som bekant en paradgren för britterna, inte minst när det gäller kriminalhistorier. Det första av de fyra avsnitt som utgör miniserien "Southcliffe" placerar sig utan vidare på samma verkshöjd som nittiotalets "Prime Suspect" eller "Cracker", tv-produktioner som i sina bästa stunder utklassade det mesta som har gjorts i genren. Det är bara det att "Southcliffe", trots premiäravsnittets nervtrasande kvaliteter, inte är en deckare utan, visar det sig, en studie och ett porträtt av sorgebearbetning och skam efter ett kollektivt trauma.

Regissören Sean Durkin låg bakom den utmärkta sektmedlemsfilmen "Martha Marcy May Marlene" och använder sig här liksom där av sömlösa klipp i en uppbruten kronologisk ordning där vi under själva dådet och de påföljande dygnen följer ett antal invånare, familjer och på olika sätt drabbade människor som alla, åtminstone de flesta, famlar efter en mening med det som har skett.

Borde man inte ha sett signalerna? Borde man inte ha låtit bli att bedra sin fru den sista natten hon hade kvar i livet? Hade gärningsmannen låtit bli att skjuta mitt barn om jag hade hållit inne med den där syrliga kommentaren när jag träffade honom kvällen innan på den lokala puben?

Olika perspektiv på det fasansfulla dådet presenteras simultant och i till synes slumpmässig ordning. De psykologiska porträtten är nästan undantagslöst djuplodande, fotot slickar i sig grådisiga hedar och torrlagda flodbäddar till ett icke-befintligt soundtrack. Avsaknaden av musik är effektivare än vad man kan tro.

Två bröder som strax skall drabbas av katastrofen på olika sätt begraver sin pappa dagen innan helvetet bryter loss. Den optimistiskt lagde av de två börjar mumla om förhoppningar om ett "closure" på mottagningen efter begravningen. "Closure?" fräser den andra med ironisk ton. "We are not bloody yanks!" "Closure" är för gråtstinna amerikaner - med soundtrack - i "Southcliffe" handlar det i första hand om att hitta fotfästet igen efter att världen som man känner den har slagits i spillror av meningslöst, kaotiskt våld.

Men precis som det finns en given poäng i att serien gradvis planar ut i en allt mer monoton ton - som en flatline eller kanske en riktig sorgeprocess - så medför denna tempoväxling att "Southcliffe" är en ojämn upplevelse i bokstävlig bemärkelse, som säkert kommer att göra de tittare besvikna som väntar sig en konventionell fortsättning efter det första, pulshöjande avsnittet.

Skådespelaren Sean Harris, som bland annat spelade den gnällige geologen som förvandlas till våldsbenägen zombie i "Prometheus", gör här ett porträtt av en ensling utanför samhällets gemenskap som är ett av de mer gripande jag har sett. Hans karaktär spelar en alldeles avgörande roll i "Southcliffe", en serie som med smärtsam tydlighet befäster den gamla sanningen: Den att vi på samma gång är smärtsamt beroende av våra medmänniskor och bottenlöst ensamma tillsammans med dem.