Star Trek: Picard 2020-2023

Jean-Luc Picard, före detta kommendör på Stjärnflottans flaggskepp Enterprise, numera pensionerad amiral, kunde alltså inte hålla sig bort för evigt.

 

Serien tar sin avstamp 20 år efter händelserna i “Star Trek: Nemesis” och 14 efter att Picard har lämnat flottan. Han lever ett lugnt liv (kanske lite för lugnt) på familjens gamla vingård, när en ung kvinna söker upp honom och ber om hjälp. Att det lugna livet på vingården blir kortvarigt efter det, är nog inte en alltför stor spoiler att avslöja.

Det här är en återkomst jag har väntat länge på. Min resa med Star Trek började på allvar med “The Next Generation”, när jag tack vare parabolantennen hemma kunde se serien fem dagar i veckan, direkt efter skolan. Så det förvånar väl ingen om jag säger att Picard är min favorit av de befälhavare som har lett en Star Trek-serie. Vilket gör en film som “Nemesis” extra smärtsam. Inte bara för att den är dålig, utan framför allt för att den inte ger ett värdigt avsked till dess karaktärer. Så en återkomst var definitivt efterlängtad.

 

Då är förstås frågan hur väl "Star Trek: Picard" lyckas. Mitt svar? Riktigt bra.

Inte perfekt. Det tar några avsnitt innan den kommer igång ordentligt. De första tre eller så känns lite väl långsamma, men när "Picard" väl kommer igång gör den det med förhållandevis få skavanker.

Seriens showrunner, Michael Charbon (mest känd som för romaner som "Kavalier & Clays fantastiska äventyr"), har tillsammans med sitt rum av manusförfattare hittat en balans mellan det nya och det klassiska. Visst, det är inte alltid så välbalanserat som det skulle kunna vara, men jag gillar att delarna finns. Jag gillar att det här så tydligt är en värld tjugo år från senaste gången vi mötte den. Tiden har inte stått stilla i Star Treks universum. Skit har hänt, som den gör, för det handlar fortfarande om människor (och andra humanoida raser) men alla sina fel och brister. Samtidigt finns här återkopplingar till det gamla, till det som en gång var, men oftast på ett väldigt organiskt sätt. Utan att det känns som nostalgi.

Att ge romulanerna en ordentlig, antagonistisk, närvaro i säsongen gillar jag skarpt. De var aldrig mina favoriter, inte förr, jag har egentligen inga starka känslor åt något håll när det gäller dessa klassiska skurkar. Det som karvas ut här ändrar på den saken. Jag vill plötsligt fördjupa mig ännu mer i den romulanska kulturen.

Patrick Stewarts Jean-Luc Picard må vara 20 år äldre, med allt vad det innebär i form av sjukdomar, krämpor och stillasittande på gården, men det är utan tvivel Picard vi möter. Att återvända till rollen måste kännas som det mest naturliga i världen för Stewart. Det är i vilket fall så det känns för mig, när jag ser honom. Den gamle Picard i en ny tid. Som upplagt för härliga konflikter (återigen mer för oss tittare än för honom, får jag anta).

Även om Picard är den enda av nya seriens huvudkaraktärer som vi har följt i tidigare tv-serier och filmer, så finns här större och mindre gästspel. Jag ska undvika detaljer men vill ändå nämna Jeri Ryan. Jag gillade aldrig "Star Trek: Voyager", och hade heller inte mycket till över Seven of Nine, men de här åren har gjort karaktären gott. Hennes inhopp lyckas lämna en längtan efter mer.

Och så Data, förstås, som visserligen dog i "Nemesis", men vars ande likväl vilar över hela säsongen. Det är fint. Det är också en av orsakerna till varför serien har sin balans mellan då och nu. Folket bakom kameran har varken glömt historien eller känt sig bundna till den. Vilket jag tycker är helt rätt. Vilket är hur jag helst ser en franchise utvecklas.

Jag vill inte glömma de nya karaktärerna. Den nya följeslagarna på amiralens åtminstone inledningsvis något oklara uppdrag. Dr Agnes Jurati, Raffi Musiker och Cristóbal Rios får vi väl ändå säga utgör någon form av kärntrupp. Raffi spelas av fantastiska Michelle Hurd, en veteran i tv-sammanhang. Agnes Jurati görs av Alison Pill (känd från bland annat "The Newsroom" och aktuell i "Devs"), som alltid är ett nöje att följa. Santiago Cabrera ("Heroes", "Big Little Lies") ger Rios svårmodiga yttre en välbehövd mänsklighet och emellanåt humor. De fungerar också bra ihop med övriga karaktärer som dyker upp utmed resans gång. Det skapar en varierad och intressant dynamik.

Som sagt, "Star Trek: Picard" eftersträvar en lovansvärd balans som inte alltid fungerar till hundra procent, och det finns absolut enskilda manusmässiga beslut som jag inte är helt såld på (det krävs dock ett spoilersammanhang för att gå närmare in på). Med det sagt lyckas den långt mycket mer än den misslyckas, och jag är förbaskat glad över att ha Jean-Luc Picard tillbaka i rutan.