Stranger Things 2016-

Att det amerikanska 80-talet ligger i tiden är inget nytt. Dagens stora genrefilmskapare som J.J Abrams, Gareth Edwards och Adam Wingard må vara vuxna män med framtidens filmäventyr  i blicken och stora plånböcker i bakfickan. Men genom skamlösa nostalgitrippar som “Super 8”, “The Guest”, “Midnight Special” eller David Robert Mitchells “It Follows” avslöjas deras inre längtan tillbaka till en Spielbergsk villaförortsbarndom. Till ett fredagkvällshångel i baksätet på en gammal cheva och till småskaliga mysterier som höll sig på heltäckningsmattan. Till en enklare tid när en slangbella och en ficklampa var allt man behövde packa i ryggsäcken för att lösa det ytterst lokala rymdmonster-mysteriet som plötsligt fått gatulamporna i den sömniga småstaden att flimra - och nog går det att förstå dragningen.

 

Ett mystiskt försvinnande blir startskottet för ett sommarmysterium i bästa “E.T”- och “Stand By Me”-anda när Netflix spolar tillbaka bandet till 80-talet med nostalgitrippen “Stranger Things”.

 

Först är det bara mamma Joyce (Winona Ryder) som anar oråd när sonen Will inte kommer hem från Dungeons & Dragons-spelkvällen hos sitt nördiga grabbgäng i kompisens källare. Eftersom de bor i lilla Hawkins, Indiana där knappt ett brott begåtts på tjugo år så tror de flesta, även sheriffen Hopper (David Harbour) att grabben bara rymt hemifrån. Men när pojkens BMX-cykel hittas övergiven i ett dike längs en mörk skogsväg samtidigt som även en ung tjej saknas efter en hemmafest börjar man ana oråd. Kompisgänget ger sig ut på sin egna cykelburna jakt parallellt med polisens utredning och de mystiska spåren leder dem allt närmare regeringens superhemliga experiment som pågår bakom stängda dörrar på det lokala militärlabbet.

 

Det är bäddat för ett högst tidstypiskt sommarmysterium ur pojkperspektiv som emellanåt lyckas bli riktigt spännande och överraskande kusligt. För den som kan sitt Amblinska filmarv eller har läst sin Stephen King kan denna Spielberg-pastischs ambition att bocka av varje genreklyscha och tidsmarkör kännas lite väl anstängd. På tal om ansträngd, Winona Ryders yviga överspel får en att förstå varför hennes namn i rollistan främst klingar nostalgi.

 

Detta vägs å andra sidan upp av ett tjusigt episodberättande som hela tiden fokuserar mer på det stora mysteriet än på småintrigerna utan att för den delen glömma bort att ge plats åt både trevande tonårsromantik och finurliga hyllningar till genreklassiker som “The Thing” och “Närkontakt av tredje graden”. Kombinerat med en skicklig barnensemble och ett kärleksfullt hantverk så skapas en hemtrygg känsla av ett bortglömt fynd i VHS-korgen, vilket gör “Stranger Things” till en välkommen nygammal bekantskap lagom till sommarens regniga kvällar.