Supergirl 2015-2020

DC har uppenbara ambitioner med den här serien. I Supergirls universum räddar hon National City från skurkarna, hennes chef Cat Grant styr staden med järnhand och presidenten är en kvinna. Med detta i bakhuvudet blev min första reaktion ljum besvikelse. Kara Danvers ger inte så mycket intrycket av en ung, stark hjälte som det av en ganska naiv och barnslig person.

Hon har vuxit upp i skuggan av sin kusin, som är hennes idol. När hon sen själv ger sig ut i karriärbanan som superhjälte är hon långt ifrån förberedd. Alltför ofta tar hon sig vatten över huvudet och måste räddas av alla runt omkring henne. Man förväntade sig en Katniss men får något helt annat.

De första avsnitten ger en, delvis därför, rysningar, och inte av den bra sorten. Specialeffekterna, dialogen och det obligatoriska triangeldramat kändes uttjatat och ibland rent ut sagt pinsamt. Alltför många avsnitt avslutas med ett överdramatiskt tal som ska lära oss en matnyttig läxa men vid det laget är man redan mätt. Det lättsamma och rätt flamsiga delen av serien blir inte bättre av sin förutsägbarhet och får en att snegla skeptiskt på karaktärerna och relationerna de delar. De actionfyllda partierna känns inte alltid särskilt spännande för liksom i "Twilight" är man aldrig orolig för att något riktigt hemskt ska hända.

Trots allt detta är det svårt att sluta titta. För Kara är inte din vanliga superhjälte. Visst fyller hon stundtals rollen som ouppnåeligt ideal, likt sin kusin, men hon är också så mycket mer. Hon lyckas med att kännas väldigt mänsklig med sina fel och brister och är dessutom otroligt sympatisk. Hon ser på världen med en inspirerande entusiasm som smittar av sig. Kara känns som en vanlig, riktig person och personifierar därmed det som är så engagerande med superhjältar - de är egentligen precis som oss, och kanske kan också vi fylla de skorna.

Ändå är det kanske inte Kara som främst lyfter serien. Visserligen är hennes syster och en del andra karaktärer relativt trista men jag vill slå ett slag för Cat Grant (Calista Flockhart) som seriens verkliga hjälte. I toppen av ett medieimperium levererar hon den ena fantastiska referensen efter den andra, med ett stundtals elakt men fascinerande sätt som lyfter varenda scen. Hon har en stark moral som aldrig sviktar och ett hjärta hon går långväga för att dölja. Genom Cat får vi kvicka och träffsäkra observationer av vår samtid som slår hårt, trots att vi absolut har sett den här typen av karaktär förut.

Många av de saker som i början tycktes löjliga förvandlas under avsnittens gång till seriens starkare punkter. Karaktärer får bakgrundshistorier som förklarar och fördjupar, konstiga detaljer visar sig vara viktiga och Karas utveckling går raskt framåt. "Supergirl" blir faktiskt bättre och bättre för varje avsnitt, även om vissa saker fortfarande får en att sucka. Det som snarare begränsar serien är kombination av obekväm social humor och de gravallvarliga tekniksnack som tydligen är obligatoriska då ännu en utomjording hotar staden. Serien försöker locka till sig två målgrupper på samma gång och det når inte riktigt ända fram. Det känns obekvämt.

Personligen tror jag att "Supergirl" hade fått större genomslag om den satsat mer på "New Girl"-tonen. Det är där karaktärerna tar fäste och det är där jag ligger och vrider mig i soffan av skratt. De mer seriösa slagsmålsscenerna liknar alla varandra och alla andra superhjälteserier vi någonsin sett. Men det finns bara en Kara som skriker av förtjusning för att The Flash hämtat henne glass.

Hela serien har varit en enda stor känslostorm. Den pendlar från ganska bedrövlig till helt fantastisk och landar därmed på en svajig trea. Trots att serien stundtals känns som något man åstadkommit kvällen innan en deadline sitter jag ändå där och ler för mig själv efter varje avsnitt. I och med att den blev så mycket bättre än det vi såg i pilotavsnittet tror jag att serien har mycket potential för en eventuell andra säsong. "Supergirl" må ha sina brister men den ger samma magkänsla som man får av choklad och fluffiga kattungar. Den uppmuntrar också oss alla att vara lite, lite bättre: alla kan vara en hjälte. Till och med du.