Supernatural 2005-2019

Glöm givmilda tandfeer, glittrande vampyrer och rödrosiga julandar. I denna fantasy/skräckserie är inte ens änglarna särskilt goda och enhörningarna ska du akta dig noga för. Serien blir än mer underhållande om man är intresserad av allt som har med vandringssägner, folktro, mytologi och fantastikgenren att göra. Det refereras till allt från H.P Lovecraft och Neil Gaiman till Aleister Crowley och Svarta madam. Men om du, som jag, gillar kaxiga demoner, änglar i trenchcoats och är övertygad om att det där monstret i garderoben bara väntar på att glupskt få sluka dig, så har du närmre 200 timmars TV-tittande att se fram emot. 

En svart 1967 Chevrolet Impala backar ut från en sjaskig bensinstation någonstans i U.S.A och fortsätter sin färd genom en öde, nattsvart landsbygd. Bilstereon spelar ”Dead or Alive” och de tondöva bröderna Dean och Sam Winchester (Jensen Ackles och Jared Padalecki) stämmer högljutt in med sina mörka mansröster. Detta är road trip-serien om två antihjältars ständiga jakt på nya monster att skjuta, spränga, halshugga och kasta salt på. En berättelse om  överlevnad och kampen mot det onda. Hämndlystna efter det brutala mordet på deras mor, påbörjas jakten på den skyldige. En jakt som utvecklar sig till en livsstil både för jägarbröderna men även för deras rovlystna byten som hinner ta sig ann ett oändligt antal skepnader under seriens gång.

Handlingen drivs till stor del av pumpande, klassisk rock, som när en kvinna jagas genom en daggvåt skog av en svartklädd man till tonerna av ”Don’t Fear the Reaper”. Musiken är lika talande som bilderna och sätter en säregen prägel på serien och förhöjer flertalet scener, både de humoristiska och de sorgliga. Det sägs att alla låtar är hämtade ur skaparen Eric Kripkes egna musikarkiv. En av mina favoriter är när Dean mimar och spelar luftgitarr till ”Eye of the Tiger”.

Serien är absolut stereotypiskt grabbig. När det nämns att jägarkollegan Bobbys (Jim Beaver) favoritartist är Joni Mitchell så görs det smått narr av honom. Deans smeknamn på sin bil är ”Baby” och han föredrar att supa och titta på porr när inte världen håller på att gå under, ibland även då. Sam är den mer korrekta lillebrodern, men kramas gör det sällan och de djupa samtalen sträcker sig till en "Är det okej?" "Det är okej"-nivå. Förvånansvärt nog är det just denna dekadenta stämning som är så hypnotiserande. Det är skönt att serien inte är rumsren. Den är skitig, fylld med splattiga blodbad och skabbiga miljöer. Bröderna får uppleva och möta allt som befinner sig mellan himmel och jord med vad det innebär av tortyr, gudsfruktan, ensamhet och totalt  utlämnande till varandra. I all sin absurditet ter det sig realistiskt och  underhållande. För det dystra vägs upp av den bisarra humorn som visar sig i form av allt från skattebetalande zombies till en uttråkad  Lucifer som sjunger ”Stairway to Heaven” 50 gånger i rad för att pocka på Sams uppmärksamhet. Dessutom har den även en fantastisk självdistans. Det har gjorts ironiska avsnitt om den närmast galna fanskaran av serien, om Dean och Sams  bitvis tjatiga gnäll och de övernaturliga ämnen kring vilket serien kretsar. Medium dör i rask takt av hoppande kristallkronor och flygande Ouija-brädor och döden mumsar förnöjt i sig skräpmat i väntan på nya offer att skörda.

Serien är på sätt och vis en hyllning till oss allätare av det paranormala. Bland annat gästspelar både Mitch Pileggi från ”Arkiv X” och James Marsters från ”Buffy” och det drivs vilt med diverse skräckfilmer. Om du som jag längtar tillbaks till den tid då spökhistorierna var rysligare, höstnätterna mörkare och skrymslena på vinden beboddes av illmariga lyktgubbar så har du kommit rätt. Nio säsonger kan tyckas mycket, men så länge det finns oförklarliga fenomen därute kan serien köra på i sitt suggestiva, blodiga tempo hur länge som helst. Inte mig emot, för jag blir aldrig trött på att titta på de två snygga bröderna i sina rutiga skjortor jaga spöken med hagelgevär till 4/4-takt.