Systrar 1968 2018
Synopsis
Året är 1968 och den unga arbetarklasstjejen Karin (Mikaela Knapp) har just gått ut ur journalisthögskolan, och får sommarvick på en lokaltidning i Ystad. Beväpnad med sin skrivmaskin hyr hon ett rum i en stor villa hos familjen som äger både tidningen och stadens hotell. En vänskap formas snabbt med ägarfamiljens jämnåriga dotter Ingela och strax ansluter även Karins väninna Lottie, som precis debuterat som konstnär.
Info
Originaltitel
Systrar 1968
Seriepremiär
25 december 2018
Digitalpremiär
25 december 2018
Antal säsonger
1
Antal avsnitt
3
Avsnittslängd
Språk
Svenska
Land
Sverige
SÄSONG
1
SÄSONG
1
01
Episode 1
2018-12-25
02
Episode 2
2018-12-26
03
Episode 3
2018-12-27
För ytligt om en omvälvande tid för kvinnor
”Systrar 1968” är en fin berättelse om kvinnlig frigörelse, men dramaserien hade behövt gå djupare för att verkligen visa på systerskapets kraft.
SVT:s julhelgsdrama ”Systrar 1968” hämtar ingredienser både från retrosuccén ”Vår tid är nu” och den historiska kvinnokampssagan ”Fröken Frimans krig” med sin berättelse om tre unga kvinnors vänskap under det revoltromantiska året i titeln.
De politiska och samhälleliga förändringarna 1968 präglar serien: Vietnamkriget, fri abort och daghem för alla är bara några av de frågor som omnämns under de tre avsnitten.
Framförallt är ”Systrar 1968” en berättelse om kvinnlig frigörelse. Kvinnor som bryter sig loss från positioner som de har tilldelats och istället försöker att skapa sina egna roller att spela i världen. Vi har Karin, dotter till en städerska och nyutexaminerad journalist, som själv säger att hon genom sin utbildning har lämnat ”proletariatet”. Hennes kompis Lottie, som en dag reser iväg från pojkvän och barn för att satsa på sin konstnärsdröm. Och Ingela, som vägrar att ta emot priskronan efter att hon har vunnit skönhetstävlingen Fröken Ystad.
Ett stort problem med ”Systrar 1968” är att dessa emancipationshandlingar ter sig så enkla. Man frågar sig: om det är så här lätt att slå sig fri, varför gör inte alla det? Det känns helt enkelt inte trovärdigt. Varje kvinna som aktivt har satt sig upp mot patriarkatet vet att det funnits ett pris att betala för det. Några sådana, allvarliga, konsekvenser följer inte på kvinnornas lösgörande aktioner i ”Systrar 1968”. Jag förstår tanken: budskapet ska vara peppande, känslan feelgood. Men ibland slår entusiasmen över i naivitet, på bekostnad av autencitet.
Till exempel undrar jag över huvudkaraktären Karins självförtroende. Var hon har fått det ifrån, och hur det kan förbli så intakt. (Det bland klassresande vanligt förekommande ”bluffsyndromet” märks inte av här.) I öppningsscenen klampar hon rak i ryggen in på en stor tidningsredaktion i Stockholm och inte bara kräver att få arbete, hon vill därtill själv bestämma vilken sorts arbete.
Att det bara är män som sitter vid skrivborden, och att de dessutom betraktar henne med sexualiserande och förminskande blickar, verkar inte göra henne det minsta osäker. Jag skulle vilja veta hur hon utvecklade den superkraften, men får inte ens några ledtrådar till svaret på den gåtan. Kanske lever hon efter samma motto som kulturjournalisten Parisa Amiri: ”What would a mediaman do?”
Det blir inget jobb på storstadstidningen. Istället erbjuds Karin ett vikariat i den skånska småstaden Ystad, där hon har ett förflutet utan att veta om det. Vad denna, hennes koppling till platsen, är går dock tyvärr rätt så snabbt att lista ut – trots att den verkar vara tänkt att vara något slags plottwist som ska få sin upplösning först på slutet.
Också i Ystad kräver Karin att få göra saker på sitt eget sätt. Glöm småstadsreporterns rännande mellan hantverksmarknader, gudstjänster och företagsjippon – som resulterar i snabbt skrivna, återgivande artiklar. Visst, Karin får i uppdrag att skriva om sillrecept, men hon får också goda resurser (som lyxvaran gott om tid) att göra djuplodande reportage med egen, tydlig vinkel. Att hon själv är involverad i att producera några av de nyheter hon sedan ska täcka verkar inte utgöra ett etiskt bekymmer. Till slut leder hennes intresse för vanliga kvinnors villkor till att hon gör ett riktigt scoop som blir omtalat i hela landet.
Till skillnad från ”Vår tid är nu” och ”Fröken Frimans krig” har skaparna av ”Systrar 1968” – Martina Bigert och Maria Thulin står för originalidé och har skrivit manus, som sedan bearbetats av regissören Kristina Humle – bemödat sig med att låta tonen i dialogen spegla epoken berättelsen utspelar sig i, vilket jag är tacksam för. Såväl Karin och Lottie (fint spelade av Mikaela Knapp och Maja Rung) talar med en tidstypisk arbetarstockholmska. Värre är det med Ingela, som har vuxit upp i södra Skåne, men likväl pratar (gammalmodig) rikssvenska? Hon är inte den enda. Bristen på dialektala repliker får mig att undra: Bor det inga skåningar i Ystad?
Att jag behöver ställa frågan stör mig: Det påminner mig om att det jag bevittnar är fiktion, och när jag tittar på ett drama vill jag dras in i illusionen av att det jag ser är verklighet.
Kanske är det för att jag själv bor på landsbygden och talar med bred småländsk dialekt som jag irriterar mig väldigt på detta återkommande problem i svensk tv och film. Hur som helst: jag förstår att det kanske inte kryllar av skådespelare att casta i Ystad, men fan, hellre Liv Ullmans norska Kristina-småländska än en ”Utvandrarna” på stockholmska.
”Systrar 1968” berättar om något viktigt, och i helt rätt tid. 50 år har gått sedan året som dramat utspelar sig under och vi befinner oss idag mitt i en ny våg av feminism. Tyvärr skildras seriens stora ämnen för ytligt. Dels får vi aldrig riktigt se hur omvälvande de nya attityderna, rörelserna och uttrycken verkade på samhället. Dels får vi aldrig komma huvudpersonerna riktigt nära, vilket får värre konsekvenser för ett drama än de första exemplen.
Som titeln antyder är systerskapet tänkt att vara centralt i berättelsen, men dess kraft gestaltas inte med den effekt jag hade önskat. Styrkan i när kvinnor solidariserar sig med varandra hade framträtt tydligare om ”Systrar 1968” hade varit stadigare förankrad i verkligheten, och kontrasterat sina ljusa triumfer mot mörkare motgångar. Kvinnliga relationer skildras fortfarande mycket mer sällan på film och tv än mäns förhållanden till varandra och därför är ”Systrar 1968” en efterlängtad satsning. Med förväntningar kommer oundvikligen besvikelser.
Jag hoppas att ni, trots alla mina invändningar, tror mig när jag säger att ”Systrar 1968” för all del är värd er tid i jul. Serien är en fin och varm liten berättelse om vänskapen mellan tre kvinnor på jakt efter sin egen identitet, som är snyggt producerad och innehåller gott om underhållande stunder. (Som när Karins kärleksintresse undrar hur det smakar att kyssa en tjej från arbetarklassen. Potatis, är svaret enligt henne.) Men den kunde ha varit något mycket större.
| 23 december 2018 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Jättebra och underhållande serie som ger en inblick i framförallt de yngre kvinnornas kamp för frihet och jämställdhet på 60-talet, för oss som inte var födda då eller för små för att minnas - eller med föräldrar som inte ingick i den s k ”rödvinsvänstern”, utan levde ett borgerligt liv med invanda könsroller där pappan arbetade och mamman var hemmafru. I sista avsnittet framgår var Karin fått sin okuvade självkänsla ifrån. Från mamman som bestämt hävdat att hon ville ta hand om sitt barn ensam utan hjälp från fadern till barnet, d v s sonen i det välbärgade hem där hon arbetat en sommar. Otroligt genomarbetade och intelligent genomtänkta tidstypiska miljöer, personligheter och kläder. Väldigt bra skådespel. Serien förtjänar verkligen inte de dåliga recensioner som vissa skrivit.