Tales from the Loop 2020

En pojke kastar sten på en färgflagnande robot i en granskog. Ungdomar hånglar vid ett tillsynes uttjänt grått aggregat komponerat av ett överflöd med slangar. I en glänta syns en faluröd lada med en transformator på taket i form av en stålgrå nymåne. Vyer över gröna skogar och gyllene sädesfält varvas med glidningar genom en amerikansk småstad. I nästan varje bildruta skymtar en maskin eller robot i bakgrunden i skön retrodesign som för tankarna till kassettbandspelare och brödrostar.

I det lilla brukssamhälle där ”Tales from the Loop” utspelar sig är dessa science-fictionföremål en naturlig del av vardagen. De hör samtliga till ”The Loop”. En underjordisk anläggning där det experimenteras med morgondagens ingenjörskonst. Under dessa processer uppstår en hel del mystiskt skrot, tidsfickor och robotar som invånarna i samhället slumpmässigt trillar över. Simon Stålhages illustrationer genomsyrar varje bildruta och tillsammans med den dämpade tonaliteten skapas futuristisk poesi.

Jag är först blint förtrollad av tv-seriens yttre, men efter några avsnitt växer sig upprepningens bittra eftersmak allt starkare. Berättelsernas karaktär rör sig på en ytterst återhållsam emotionell skala: från ängslan och melankoli till sorg. De håller sig innanför traditionella dramaturgiska ramar och blir därför aldrig direkt engagerande. Vilket kan tyckas passande då tv-serien i mångt platsar under konceptet soft sci-fi, och därför bör lyfta frågor om exempelvis relationer, religion och psykologi. Men kontrasten mellan det visuella och dramat blir för stort för mig. De retrofuturistiska inslagen väcker en längtan efter att få de tekniska aspekterna tydliggjorda. Istället förblir allt vetenskapligt höljt i ett magiskt dunkel och detta är inte till berättelsernas fördel.

Science-fictionelementen existerar främst för att lära karaktärerna en läxa. Avsnitten berör flera tidlösa ämnen och ifrågasätter exempelvis konsekvenserna av att försöka kapsla in en förälskelse eller att skydda sin familj från en osynlig fiende till varje pris. Teman som tid och det brutala i naturens tillstånd som evigt skiftande lyser också igenom, men det råder en se-upp-med-vad-du-önskar-dig-struktur som emellanåt känns mer förlegad än retro. Här lyckas exempelvis ”Black Mirror” bättre med att integrera tekniken i frågeställningarna, istället för att de känns överflödiga.

Likväl är det visuella tillsammans med ljudbilden slående vackert och olikt mycket annat jag sett. Valet i att fokusera på ljudet av regndroppar genom taket, en hammock som gnisslar och en glasburk med mynt som rullas mot ett stengolv sätter en unik, lågmäld prägling som väl matchar dramat som utspelar sig. Jag tycker dock Simon Stålhages illustrationer utstrålar mer spänning. Något jag önskat de jobbat vidare med. Hade den lågmälda framtoningen ställts mot andra känsloaspekter eller ett mer varierat tempo hade bildspråket blivit än mer intrikat. Det överdrivet välbalanserade fotot tillsammans med en klassisk berättarstil blir för harmoniskt för mig.

Men det är helt klart värt att se några avsnitt bara för att njuta av bildrutorna där varje detalj, ner till minsta disktrasa, matchar omgivningen. Och de uppfinningsrika retrorobotarna på alla nivåer tillfredsställer mitt inre barns drömmar om en roligare och mer färgglad framtid.