Terminator Zero 2024-

"Terminator"-serien är en av många science fiction-franchises med rötter i 80-talet som mjölkas så hårt de bara kan, senast med "Terminator: Dark Fate" från 2019 där till och med Linda Hamilton kom tillbaka som hjältinnan Sarah Connor. Nu är det dags igen, med den japanska animeserien "Terminator Zero" på Netflix. Hur många gånger kan man hindra domedagen från att inträffa egentligen?

 

I Japan 1997 några dagar innan domedagen som skildras i "Terminator 2: Judgment Day" möter vi Malcolm Lee, en forskare som utvecklar ett AI-system (med röst av Rosario Dawson) i hopp om att kunna stoppa Skynet och planetens fruktansvärda öde. I vanlig ordning skickas en mordisk robot från framtiden dit för döda och hindra honom, samtidigt som en mystisk soldat (också från framtiden) får i uppdrag att skydda honom. 

 

Vi får även följa hushållerskan Misaki som tar hand om Malcolms tre barn, som tillsammans kämpar för överlevnad med terminatorn hack i häl. Redan från första avsnitten finns det en del mystik kring Misaki. Vem är hon egentligen? Relationen mellan henne och barnen är även den välskriven. Det här är en av seriens bästa delar, då det är ett spännande mysterium som öppnar upp för tänkvärda frågeställningar.

 

Serien tar upp en del intressanta filosofiska teman som artificiell intelligens, tidsresor och mänsklighetens roll på planeten. Den är som allra bäst när Malcolm och hans AI Kokoro diskuterar dessa frågor, samtidigt som den egentligen inte utforskar något som inte andra "Terminator"-projekt eller andra science fiction-verk har tagit upp tidigare.

 

Berättelsen är ändå tillräckligt intressant och välregisserad för att jag ska fortsätta vara engagerad, men det känns som att skaparna siktar mot stjärnorna med sina frågeställningar – men landar lite klumpigt. Den känns liksom lite som en "djup" tonåring som precis har upptäckt filosofi och konceptet med egen vilja, med rätt naiva och urvattnade floskler till slutsatser. Även fast jag kan uppskatta den typen av svulstiga narrativ ibland. Det är bara det att den inte riktigt når sin fulla potential här.

 

"Terminator Zero" är inte heller särskilt snyggt animerad, utan känns som en i mängden av många halvhjärtat tecknade serier som finns på Netflix som saknar en unik visuell identitet. Serien bjuder däremot på en hel del rätt grotesk action, om man gillar sånt. Hagelgevären ljuder, stålet krossas och blodet flödar mer än i någon av de icke animerade "Terminator"-filmerna. De har även lyckats få själva terminatorn att kännas genuint skräckinjagande, med sin kalla blick och målmedvetna steg.

 

En väldigt märklig grej är att manuset verkar skilja sig en hel del mellan det japanska och engelska talspråket. Jag valde att titta på "Terminator Zero" med japanskt tal, då det ändå är en japansk serie som utspelar sig i Japan.

 

När jag ville prova engelska i en scen (då Timothy Olyphant ändå spelar en av huvudrollerna) är det som att en av huvudkaraktärerna har en inre monolog, där han förklarar hur han känner efter att ha haft en mardröm om den kommande domedagen. En monolog som inte alls är med i det japanska ljudspåret. Det är som att de tänker att amerikanerna inte kan läsa mellan raderna, utan behöver få allt klarlagt för sig för att hänga med.

 

I slutändan gör "Terminator Zero" några rätt intressanta saker med franchisen, som att vi får se en annan del av världen än USA bli påverkade av Skynet och dess maskinella fasor. Den ställer även en del intressanta frågor som vad alla tidsresor i seriens historia egentligen har haft för betydelse i det stora hela.

 

"Terminator Zero" är i alla fall betydligt bättre än de senaste årens halvtaskiga försök till att återuppliva det här gamla vraket till franchise, så det är alltid något.