That '90s Show 2023

”That 70s Show” (1998-2006) var en sitcom av typen applådskratt som skildrade ett gäng ungdomar på 1970-talet och lanserade karriärer åt stjärnor som Topher Grace, Ashton Kutcher och Mila Kunis. En oförarglig, småkul serie som lyftes av dess begåvade och karismatiska skådespelare.

 

Behövdes en reboot 17 år senare? Absolut inte men vi vet ju hur detta reboot-samhälle fungerar. Så här kommer en uppföljare som utspelas på 1990-talet när originalets ungdomar växt upp och flyttat ut, och istället introduceras vi till Leia (Callie Haverda), dottern till radarparet Eric (Grace) och Donna (Laura Prepon), som bor hos sina farföräldrar (Debra Jo Rupp och Kurtwood Smith) under en sommar.

 

Tanken är att vi ska engagera oss i Leia och hennes vänskap med en ny grupp ungdomar som bor i grannområdet. Här finns de vanliga stereotyperna - sportnörden, idioten, plugghästen, den flamboyanta bögen, etc. Men där de  tydliga personlighetsdragen hos originalets karaktärer kombinerades med charm och komisk tajming så avrättas de nya rollfigurernas potential med en plågsam brist på effektiv humor.

 

Det är knappast skådespelarnas fel. Speciellt Haverda tar i från tårna för att etablera Leia som en hopplös nörd med ett hjärta av guld men hon och motspelarna motarbetas av usel regi och manus som tillåter obekvämt överspel. Tillsammans med de outhärdliga, överdrivna publikreaktionerna liknar det ofta en sitcom-parodi där allt som sägs eller görs ska belönas med onaturliga fejkskratt på högsta volym. Det hela känns som en sista spik i sitcom-genrens kista.

 

Jo Rupp och Smith, som återvänder i sina paradroller som solskensglada Kitty och hennes ständigt bittra man Red, är tveklöst seriens enda puls. Här blir det inte bara tydligt vilka som kan leverera även halvdant material med klockren tajming men även bekanta karaktärer som aldrig blir jobbiga för att vi känner och gillar dem.

 

Men deras närvaro och flera gästinhopp av skådespelare från originalet blir mest en påminnelse om att det var bättre förr. 1990-talsnostalgin är klumpig som bäst med några lösryckta, oinspirerade fantasisekvenser som utspelas i ”Beverly Hills” och talkshows. Och hur kan inte en enda karaktär ha 1990-talets fulblonderade frisyr?

 

Avsnittens historier är pubertalt korkade med upplägg som planering av en perfekt filmkväll, första kyssen, göra slut, gå på rave, hitta borttappade droger, etc. Någonstans i förbifarten nämner man feminism men Leias hela tillvaro handlar i slutändan om en kille. Och mot säsongens final slänger man in en twist på dumhetsnivå av Joey och Rachels i ”Vänner”-romans, som i jämförelse ändå kom i den seriens tionde säsong...

 

Det känns nästan som om denna faktiskt skrivits av riktiga tonåringar på 1990-talet, vilket särskilt gäller gängets stereotypiskt fjolliga bög Ozzie (Sam Morelos) som med få undantag förpassas till att kommentera händelseförlopp med fräcka one-liners. Seriens enstaka små fniss krediteras till Kitty, Red och gäststjärnor från originalserien men det är inte tillräckligt för att göra huvudfokusen på de nya ungdomarna mindre plågsamma. Med alla bra serier som läggs ned nuförtiden så tycker man att denna är perfekt för en stoppkloss redan nu.