The 4400 2004-2007

Ett apelsinformat ljusklot med 4400 passagerare landar strax utanför Mount Rainer, Seattle. Passagerarna är amerikanska medborgare som vid olika tillfällen under de senaste 70 åren blivit zappade och försvunnit från jordens yta. Nu har de förvirrade stackarna, som inte åldrats en dag sedan de försvann, återvänt med mystiska förmågor. Just därför måste de givetvis sättas i karantän och under observation av NTAC (National Threat Assessment Command) där Tom (Joel Gretsch) och Diana (Jacqueline Mckenzie) jobbar. Grundberättelsen har alla sci-fi-element man kan önska sig: onda besserwissers från framtiden, en flickidol som kan hela, en galen professor, en hemlig elit, en liten tjej med Ringu-hår som kan sia och ett gäng nördiga grabbar i källaren. Men så var den ju också tänkt att bli fem avsnitt lång. Inte fyra säsonger. 

Jag förstår att det som manusförfattare verkar vara väldigt svårt att låta bli att skriva om det där kriget. Det avgörande kriget, kriget som komma skall, kriget vi alla väntat på. Ibland är det dock bättre att hålla det småskaligt. Första säsongen är nämligen ganska mysig, som apelsinjuice-koncentrat. Speciellt avsnitt tre och fyra som visar vad som skulle hända om en outbildad kille från förorten och en seriemördare fick övernaturliga förmågor. Här återfinns lite av den kusliga X-files-känslan. Men sen kommer det där kriget mellan ont och gott, eller beigt och grått, eller apelsin- och äpplejuice. I samma stund som de trappar upp till kriget tågar kristusreferenserna in med en superond ”Lilith”-karaktär som skall förgöra messiasfiguren Jordan Collier innan han lyckas skapa ett himmelrike på jorden. Det har nu blivit ett slag om syndaflodens symboliska äpple, nåväl, här tappar jag intresset.

Det finaste med serien är vissa av bikaraktärernas såpopera-söta berättelser. Speciellt den galne professorns kärlek till en schizofren 4400 medlem, spelat av Summer Glau, från Firefly och Dollhous, och Jeffrey Combs. Dock är dialogen så övertydlig att jag i efterhand inser att jag hade kunnat se många avsnitt utan ljud. Man förstår sällan karaktärernas val då det är högst slumpmässigt och tillfälligt vilken sida de väljer att slåss för. Tom och Diana är till exempel på tok för snälla för att befinna sig på vad jag tror är den onda sidan. Serieskaparna har även struntat i att sätta någon begränsning för vilken typ av förmågor 4400 medlemmarna kan få, vilket inte gör det enklare eller mer begripligt att förstå vem som kan vad eller varför. Det pratas om en synergieffekt som är början på en intressant teori, men den avslutas aldrig. 

Om du gillar X-files och Fringe så ska du nog inte se den här serien. Gillar du däremot relationsdramer med en sci-fi twist och lite kristna Jesusinfluenser så kör. Seriens sista fem sekunder är nämligen några av de bästa. Det är första gången de faktiskt lyckas visa att ingen av sidorna är god eller ond, även om de försökt göra detta från start. Den får också ett plus för att Tom och Diana förblir enbart vänner, även om det lika gärna kan bero på det dåliga skådespeleriet. Mitt förslag är att de plockar ur de fina kärnorna och gör en ny serie, utan apelsinerna denna gång.