The Comey Rule 2020

Trump, Trump och mera Trump. Vår samtid är uppenbarligen kraftigt präglad av presidenten som verkar få mer medietid än han kunnat drömma om som reality-stjärna och fastighetsmogul. Inslag på nyheterna, sketcher i ”Saturday Night Live”, till och med en tecknad serie som utspelar sig i Vita Huset, det går inte att undvika den kraftfulle karaktären med den säregna frisyren.

 

Presidenten är inte huvudpersonen i ”The Comey Rule”, men presidentvalet 2016 och dess påföljder är handlingens epicenter. Som namnet antyder är det James Comey, FBI-direktör mellan åren 2013 och 2017, som miniserien fokuserar på. Comey lyckades med paradtricket att få både demokrater och republikaner att hata honom. Han startade en utredning kring Hillary Clintons uppmärksammade e-mailskandal tätt inpå presidentvalet, vilket enligt många demokrater kan ha bidragit till hennes förlust på valnatten. Senare utredde han även republikanska nyckelpersoners kopplingar till Ryssland, vilket gjorde den politiska befolkningens andra halva förbannade. Kort sagt måste 2016 varit ett turbulent år för FBI-direktören.

 

Det är denna kaotiska tid som skildras under två långa avsnitt. Det första avsnittet behandlar tiden som leder upp till presidentvalet, vilket fokuserar på Clinton-utredningen, och det andra avsnittet visar interaktionerna med den nya Trump-regimen. Vi ser en principfast och rättfärdig Comey, spelad av Jeff Daniels, som försöker navigera genom det politiska träsket med så liten politisk inverkan som möjligt. Skildringen är så lik Jeff Daniels prestation som det rakryggade nyhetsankaret Will McAvoy i ”The Newsroom”, att jag stundtals glömmer vilken serie jag tittar på. Då manuset bygger på Comeys egna redogörelse, kan man knappast bli förvånad av att han framhävs som en så hederlig karaktär.

 

Upplevelsen av ”The Comey Rule” kommer sannolikt påverkas av tittarens politiska intresse och sympatier. Det är ingen opartisk bild som målas upp av händelserna 2016, utan i hög grad en dramatisering av direktörens egna upplevelser. Detta faktum gör sig påmint i varje scen med Donald Trump, då en närmast skräckfilmsinspirerad melodislinga spelas. Kort sagt är detta inte en serie för hårdnackade republikaner (men vilken serie är egentligen det?).

 

Oavsett vilka politiska åsikter man har som tittare, kan det vara svårt att hänga med i handlingen. Namn på amerikanska politiker och förkortningar för olika institutioner slängs runt i en virvelvind av politisk dialog. Det första avsnittet blir därför svårt att hänga med i. Det är först i avsnitt två som handlingen tar fart och de riktigt snaskiga intrigerna infinner sig. Vändorna kring de tekniska misstagen i Clinton-skandalen är ingenting jämfört med de ohyggliga brott och olämpligheter som Trump-administrationen gjort sig skyldiga till, om ens en liten del av Comeys redogörelse stämmer. De är de obehagliga interaktionerna mellan den nya presidenten, spelad av Brendan Gleeson (”In Bruges”), och FBI-direktören som gör serien sevärd.

 

Likt i så många andra situationer stjäl Trump showen. Brendan Gleesons karaktär är ond och manipulativ. Han drivs av personliga vendettan och ingen går säker. Flera kända skådespelare gör korta insatser som diverse politiker, bland annat ser vi Joe Lo Truglio från ”Brooklyn Nine-Nine” i rollen som Jeff Sessions, men det är i mötet mellan Daniels och Gleeson som något intressant uppstår.

 

Det första avsnittet saknar en riktig antagonist och blir närmast en färdsträcka man måste ta sig igenom för att komma fram till det verkliga dramat. Lyckas man uthärda till dess lär man dock inte bli besviken.