The Decameron 2024-

Året är 1348 i Florens, Italien. Digerdöden har tagit strypgrepp om staden och drivor av kroppar dumpas ohämmat rakt ut i floden Arno. Folket försöker desperat skydda sig mot den smittsamma sjukdomen med hjälp av lök och böner. Mitt under denna tumultartade period i historien beger sig adelskvinnan Pampinea (Zosia Mamet) till sin trolovades villa ute på landsbygden i sällskap av tjänarinnan Misia (Saoirse-Monica Jackson). Väl framme ska det bjudas på förlovningsfest. Vad Pampinea inte vet är att de flesta av gästerna redan strukit med i pandemin, och att en hel del oinbjudna främlingar väntar.

 

Skaparna har satt samman en ung, spännande skådespelarensemble där samtliga upplevs ivriga att ta sig ann respektive roller. Douggie McMeekin, som spelar den sjuklige historieälskande Tindaro, gör så med passion och en röst som konsekvent ligger mycket högre än alla andras. Likt en bullrig björn på LSD mansplainar han sig igenom obekväma sociala situationer med stor entusiasm. Likväl påträffas den mörka humorn inte lika ofta i dialogen, som i de fysiska scenerna. Som då exempelvis en kvinnlig gäst plötsligt slaktar en fisk med bara händerna för att sedan daska till närmsta anhörig, eller som då den mest fromma av brudar finner sig i botten av en brunn med en helstekt gris i famnen till följd av sitt sökande efter gud.

 

Dessa scener, med en träffsäkert underhållande kombination av blod och trams, för tankarna till ”Monthy Python and the Holy Grail” eller ”What We Do in the Shadows”. Humorn är också det som står stabilt genom seriens gång. Där den brister är i karaktärsutveckling och berättelsen i stort.

 

Det finns inte tillräckligt med material för att hålla människorna instängda i villan under åtta timmar (vilket också leder till ogenomtänkta konsekvenser). Så trots den initiala uppskattningen av Tindros brölighet, börjar också den upplevas repetitiv efter några avsnitt. Flera av sidospåren avslutas likaså hafsigt, om alls. Berättelsen vilar tungt mot vad som ska vara oförutsägbara avslöjanden, men dessa känns mest påklistrade för att ha en anledning att låta serien fortgå.

 

"The Decameron" är också löst baserad på novellsamlingen med samma namn, skriven av den italienska författaren Giovanni Boccaccio som själv levde under den tidsepok då berättelserna utspelar sig. Originalet bjuder, liksom serien, på en mosaik av erotiska och tragiska sagor med ett tydligt ramverk i likhet med ”Tusen och en natt”. Ett otroligt viktigt tidsdokument där Fortuna spelar en avgörande roll i karaktärernas liv och med inslag av medeltida numerologi och mysticism. Just denna känsla av att berättelsen har ett undersökande, filosofiskt syfte är det jag saknar i Kathleen Jordans version. Där den möjligen ofrivilligt vimsats bort i ett försök att omfamna originalets alla beståndsdelar med betydligt mindre medel, då den omfattar hela hundra små berättelser.

 

Men sina brister till trots levererar ändå ”The Decameron” en hel del lustiga scener och underfundiga oneliners som ”She looks like the plague personified”, eller som då gästerna möts för första gången och de lyckas gestalta hur otroligt tråkiga konversationerna måste ha varit på den tiden främlingar emellan och låter första samtalet uteslutande bestå av ordet ”nice” i olika tonlägen.

 

Det vore inte heller en mörk komedi om inte all död vägdes upp av lika delar sex. Likaså här är en del scener högst ointressanta och tillför inget till berättelsen eller genren, medan andra mer kinky inslag verkligen förhöjer den absurdistiska ton som serien ämnar slå ann på. Och bristerna till trots är den underhållande och bjuder dessutom på ett mycket välkomponerat soundtrack där medeltida melodier varvas med hits av bland andra Depeche Mode och Pixies – en god nog anledning att ta sig en titt.