The Dropout 2022

Jag vet att det här inte låter som den mest nervkittlande handlingen i världen, men häng kvar, för på något sätt är det mer spännande än många thrillers.

 

Elizabeth Holmes lyckades i början av 2000-talet samla in 700 miljoner dollar till sitt företag Theranos. Investerare och medier älskade henne; den unga blondinen kallades ofta för den nya Steve Jobs. Hon hoppade av av elituniversitetet Stanford när hon var 19 för att göra bloddiagnostik enklare och mer effektiv, ett litet stick i fingret istället för ett helt rör, och en maskin liten nog att kunna ha i hemmet. Problemet var bara att maskinen aldrig fungerade, och att Holmes tillsammans med sina kollegor använde allt mer bisarra metoder för att få det att verka som att allting fungerade fint. Theranos var värt 10 miljarder dollar 2013, ett par år senare var det värdelöst.

 

När Holmes startade Theranos precis efter millennieskiftet var många sociala medie- och/eller techföretags VD:ar kändisar, investerare verkade vara på jakt efter ett företag med ett bra ansikte utåt lika mycket som de jagade en bra idé. Inte bara hade Holmes ett intagande utseende och en märklig karisma, men hon var även en ung kvinna i en mansdominerad bransch. En förebild.

 

Holmes hämtade marknadsföringsstrategier, design och mycket mer från techföretagen. Hon beundrade hur unga deras VDar var när de blev (framgångs)rika, och hur snabbt de kunde få ut sitt arbete i världen. Men om säg Facebook eller Apple blåser upp någon teknik de har som mer redo att användas av allmänheten än den faktiskt är, så kommer ingens liv vara i fara. Om man jobbar med bloddiagnostik är verkligheten helt annorlunda. Tekniken var inte redo, men de började göra test på riktiga patienter, vilket bland annat ledde till falska resultat för HIV, cancer och risk för missfall.

 

Berättelsen om Elizabeth Holmes har gett upphov till en bok (skriven av journalisten John Careyrou som porträtteras i serien), två podcasts (varav en gav namn till serien) och en dokumentärserie på HBO. Jag har tagit mig igenom allt det här. Och trots alla dessa timmar jag lagt ner, har jag svårt att sätta fingret på exakt vad det är som är så fascinerande.

 

Kanske att en så ung lyckades lura några av USAs mäktigaste män. Att en kvinna beter sig illa på nästan samma villkor som en man. Den uppfinningsrikedom de visade för att lura investerare att tekniken fungerade. De bisarra saker de var villiga att göra för att hindra att sanningen kom fram. Men också modet från de visselblåsare som varnade allmänheten, trots att Theranos gjorde allt för att skrämma och hindra dem. 

 

Att ha så här mycket förkunskap borde förstöra upplevelsen att se en dramatisering. Jag såg precis “Tiger King”-filmatiseringen “Joe vs Carole”, och den var var kompetent men totalt meningslös. Det tillförde ingenting. 

 

Men “The Dropout” fungerar som en dramatisering. En anledning till det är att tidigare versioner av berättelsen har varit traditionellt journalistiska - till skillnad från “Tiger King” som lutar sig mer mot reality-tv. Elizabeth Holmes har granskats under lupp under flera år, men hon är fortfarande en gåta. Det finns luckor att jobba med. 

 

En sån här serie står och faller med sin huvudroll, och Amanda Seyfried är utmärkt. Hon får inte riktigt till Holmes väldigt särskilda röst, men den fångar dess andemening, hur konstig och uppenbart förställd den är utan att gå över i parodi. Fotot hänger ofta närgånget på Seyfrieds ansikte, det blir obekvämt, men det fångar varje skiftning i ansiktet på en kvinna som både är märkligt charmerande, full av hubris, och nära ett sammanbrott. Det blir ännu mer obehagligt - på ett bra sätt - för att jag tidigare enbart är bekant med Seyfried i varma, charmerande roller.

 

“The Dropout” går också in i den hemliga relationen mellan Holmes och Theranos finanschef, en nitton år äldre man vid namn Sunny Balwani (spelad av Naveen Andrews), som Holmes träffade när hon var arton. Serien ger inblick i deras trassliga romantiska och den professionella relation, som är obekväm och komplicerad, men undviker att bli allt för klichéartad.

 

En av seriens styrkor är att den kunnat skjuta in lite humor i berättelsen. Alla kostymklädda gubbar och deras rädsla att missa nästa stora grej. Hur Holmes dyrkar Steve Jobs. Den cringe som finns inom startup- och finanskretsar, alla dessa töntar med för mycket pengar som försöker kompensera för att de inte var coola i högstadiet. Djupa ledord som i själva verket är plattityder. 

 

Dialogen är kvick, och serien är full av utmärkta skådespelare som William H Macy, Stephen Fry och Laurie Metcalf. Serien har även en bra rytm med hur karaktärer kommer in för att sedan försvinna och ersättas med nya, utan att det blir allt för förvirrande. Den visar hur lätt det är att ryckas med när man tror att man gör något gott (och kanske kan bli rik på kuppen), hur svårt det är att säga nej till auktoriteter, men också hur viktigt det är att visselblåsare beskyddas och att företag inte tillåts köra över dem.

 

En sann berättelse om ett medicinskt företag borde inte vara så här spännande - särskilt inte för någon som vet hur det kommer gå - men jag satt ändå som på nålar genom alla åtta avsnitt.