The Great 2020-2023

En av Rysslands största kvinnliga ikoner, drottningen Katarina II, har gestaltats både på den vita duken och hemma på tv-apparaterna ett flertal gånger. Senast det begav sig var det Helen Mirren som axlade rollen i “Catherine the Great”. Dock har kungligheten nog aldrig framställts på detta viset tidigare.

 

I denna serie får vi följa hennes flytt från dåvarande Tyskland till Ryssland, blott 15 år gammal, för att gifta sig med tsaren Peter III. Peter (Nicholas Hoult) är allt annat än drömprinsen som hon föreställt sig och ganska snabbt bestämmer sig Katarina (Elle Fanning) för att planera en kupp gentemot sin man.

 

Så långt är premissen historiskt korrekt, men vidare är det inte mycket som händer i serien som stämmer överens med verkligheten. Detta förklarar den fyndigt i introt med en asterisk efter titeln med texten en delvis sann berättelse.

 

För det är inte historien som redan berättats tusen gånger tidigare som är tanken med serien. Tanken är att smida medan järnet är varmt. Seriens skapare, Tony McNamara, är nämligen densamma som en av manusförfattarna bakom succén, och min personliga favorit, “The Favourite” som kom ut för dryga 18 månader sedan.

 

“The Great” påminner på många sätt om Yorgos Lanthimos tragiska kostymkomedi. Allt från återanvändningen av Nicholas Hoult, som lagt på sig några Mozart-manéer från “Amadeus”, till det lättsamma sätt den går från mörk komedi till enbart mörker. Praktexempel är klippningen från faktumet att Peter får reda på att skolan är för flickor till att skolan brinner upp. Det är slagkraftigt och påminner om känslan från “Fleabag” där man inte vet om man ska skratta eller gråta.

 

Influenserna är som ni märker många. Sexscenerna i enbart syfte att bli gravid ger en otäcka flashbacks till “Handmaid’s Tale”. Elle Fannings tolkning av Katarinas karaktärsutveckling är som en blandning av Cate Blanchetts beslutsamhet i “Elizabeth” och Anya Taylor-Joys naivitet i “Emma”. Inledningsvis, vid en del mörkare scener, påminner även parets dynamik om Sansa och Joffreys i “Game of Thrones”.

 

Serien är dock inte av helt avsaknad från originalitet. Här serveras nämligen desserten tillsammans med halshuggna svenska huvuden från slagfälten, tebjudningar med hovdamer avslutas med obligatorisk bitchslap och avmålningar av drottningen sker ute på slagfälten mitt under pågående strid.

 

Dialogerna är dessutom överlag väldigt roande med kvicka och snabba repliker. Simpla skämt är genialt roliga i all sin enkelhet. Feluttal av touché, varenda scen med mostern Elizabeth och repliker som “Sometimes I’m so f*****g clever i have to take a big breath so i won’t get dizzy” är komiskt guld.

 

Skådespelarinsatserna är också väldigt kompetenta. Jag har sett många filmer med Elle Fanning, men aldrig tidigare har jag upplevt hennes fantastiska komiska timing. Tillsammans med djup i de mer sorgliga scenerna ser jag verkligen henne i ett annat ljus.

 

Men trots smart manus och en stark rollista är det något som fattas. Serien saknar ett sista lyft och går stundtals på tomgång. Min gissning på anledningen bakom denna känsla är längden. Istället för sex avsnitt som hade lämnat mig med längtan av mer och en andra säsong, så är det tio avsnitt och jag känner mig mätt ganska snabbt.

 

Det blir därför aldrig något mer än ett roligt återbesök hos Tony McNamara och hans tragikomiska värld. Den är skickligt inredd med flera underhållande inslag, men inte tillräckligt för att jag skulle vilja stanna eller hälsa på snart igen. "The Great" är en smart kostymkomedi som saknar kronan på verket.