The Haunting of Bly Manor 2020

Det är kvällen innan ett lyckligt brudpars stora dag, och vi befinner oss i ett träbeklätt whiskeyrum med sammetsfåtöljer och öppen spis. I den beslöjade miljön får vi lyssna på en lika delar fascinerande såväl som ruggig verklighetsbaserad historia, om en ung amerikanska nypåstigen som au pair på engelska landsbygden. Dani (Victoria Pedretti), är ivrig och förväntansfull inför att få chansen att ta hand om de två föräldralösa barnen Miles och Flora, och att få uppleva det vackra Bly Manor är en bonus, långt ifrån hennes egna brokiga rötter.

Herrgården visar sig inte helt oväntat ha fyllt sig självt med hemligheter, som helst inte vill sig till att avslöjas. Danis företrädare, Miss Jessel (Tahirah Sharif), avled under tragiska omständigheter och allt verkar inte vara ”perfectly splendid” som lilla entusiastiska Flora envist hävdar. Något, eller någon, pockar på uppmärksamhet i huset – och kryper ända upp i hjärnan på dess inneboende.

"The Haunting of Bly Manor" är baserat på Henry James bok "När skruven dras åt", som är en av världshistoriens mest klassiska spökhistorier. Tematiken i boken är gotisk romantik, något som en del kanske rynkar på näsan åt. Skräck och… romantik? Kreatören av de båda serierna, Mike Flanagan, beskriver själv sin tolkning av den gotiska romansen i "Bly Manor" som, till syvende och sist - en kärlekshistoria. Flanagan har själv vässat de redan vassa tänderna i historien, och gotisk romantik kommer därmed nog vara allt annat än det du förväntat dig.

När det offentliggjordes att "The Haunting of Hill Houses" nästa kapitel blev ett fristående projekt, en antologi, var min reaktion både skepsis och nyfödd förväntan. Antologiformatet med att även återanvända vissa skådespelare, men en ny historia, har vi redan stött på i form av "American Horror Story". "AHS" är med sina hela nio säsonger under bältet en amerikansk, splattrig, överdramatisk serie som mestadels kan vara kul popcornskräck snarare än kvalitet. Trust me, jag har sett alla säsongerna. Oron var därmed befogad att även "Bly Manor" skulle koka över.

Men med antologiidéen slutar även likheterna. Där AHS är blodigt och pang-på, är "Bly Manor" betydligt mer nedtonat och en mer av en klassisk rysarhistoria. Den för tankarna till en lägereldshistoria, en sådan man berättade för sina vänner på yngre dagar ute på campingtur i skogen. Lite sadistiskt tävlande man i vem som kunde skrämma upp sina vänner värst, och kanske hade jag då vunnit om jag hade nämnt den extra nivån av spökhistoria som dyker upp i de avslutande avsnitten – eller bara visat upp några av scenerna där barnen är som bara barn kan vara i skräckfilm.

Det enkla och långsamma konceptet kommer inte att tilltala alla. Serien förlitar sig starkt på sina skådespelare och deras karaktärer, snarare än läskiga monster som lurar i husets alla vrån. För dig utan tålamod kommer det nog vara en utmaning, men håller du dig kvar kan den drömska och ångestfyllda känslan att få dig att dra både en och en annan parallell till de sakerna du själv kan ha rädsla inför.

Klaustrofobiskt och släpande, det är nyckelorden till "The Haunting of Bly Manor". Den har en sorg över sig; metaforerna kring ångest, val i livet, och tankar kring vad döden egentligen innebär lyser starkare än attackerande skräckfigurer. När det även börjar vändas och vridas på begreppet tid blir det, även om det är intressant, aning rörigt vilket gör att det läskiga kommer av sig. Hade de skruvat upp skrämselfaktorn några snäpp högre hade det blivit full pott, för grunden finns där att stå på.