The Midnight Club 2022

Mike Flanagan har på senare år gjort sig hemma hos Netflix med serier som ”The Haunting of Hill House”, den spirituella uppföljaren ”The Haunting of Bly Manor”, och ”Midnight Mass” - det enda projektet inte baserat på redan existerande förlaga.

 

Dessa serier har utforskat, bland annat, generationstrauma, vår skrämmande relation till minnen, grupptänkande, och institutionaliserad religion. Skräcken i Flanagans berättelser kommer från det mänskliga tillståndet, inte spökena och monstren som ibland dyker upp i dem.

 

Det är viktigt att påpeka att ”Midnight Mass” (2021) var Flanagans mest personliga stämpel i hans karriär. Det var projektet han hade bollat med så pass länge att dess titel till och med refererats som en fiktiv bok med samma namn i hans tidigare filmer som ”Geralds lek” och ”Hush”. Detta ställer en intressant fråga - vad gör en sådan här pass djupt eftertänksam konstnär när han vet att hans karriär definierande verk nu har kommit och gått?

 

”The Midnight Club”, skapad av både Flanagan och Leah Fong, handlar om vad vi gör med de sista dagarna i våra liv. Det här är en grupp av sjuka patienter som vet att deras bästa tider ligger bakom de och att vilken dag som helst kan vara den sista - men det kommer inte stoppa de från att skapa nya berättelser, nya spöken.

 

Första avsnittet heter ”The Final Chapter”, vilket kan ses som ett skämt om skräckfilmserier där det sista kapitlet aldrig faktiskt är det sista kapitlet, men det är också en del av seriens fascination med avslut. Det är inte ofta i skräckhistorier att alla karaktärer vet att de kommer dö inom kort, och att mördaren är något ingen kan besegra. Men i den här serien så är det själva huvudkonflikten och det är hur de olika karaktärerna hanterar det som gör det så fängslande att kolla på.

 

”The Midnight Club” tar en enorm risk med strukturen som inte alltid lönar sig, men det är alltid intressant att se.

 

Det här är egentligen flera serier som samexisterar i ett, från tonårsdrama, till korta spökhistorier påhittad av karaktärerna, till ett övergripande mysterium om vårdcentralen de bor på. När det verkligen fungerar så har varje spökhistoria en djupare mening om personen som valde att berätta den och serien matar in det perfekt i tonårsdramat som följer. Som bäst så kompletterar alla serier varandra riktigt väl, som värst kan det kännas lite ojämnt ibland.

 

Ensemblen består av fantastiska skådespelare som lyfter serien varje gång framåtrörelsen saktar ner, då ”The Midnight Club” sträcker sig lite tunn på tio timmars speltid. Det blir en svår serie för någon som inte orkar med långa dialogscener, men i slutändan är det värt att ge ett försök. För vissa skådespelare i gruppen är det här deras första roll (nämligen Ruth Codd, Sauriyan Sapkota, och Adia), vilket är svårt att tro, men det är enkelt att tro att det borde kunna bli en enorm språngbräda för samtliga karriärer.

 

Så vad gör Flanagan när han vet att verket som definierar hans karriär ligger bakom honom? Han fortsätter berätta historier.

 

Om det är någonting man tar med sig från ”The Midnight Club” så är det varför berättelser betyder något för så många, men också att vissa inte har turen att få berätta lika många historier som andra. På grund av omständigheter utanför din kontroll så kanske du har en kortare bok att jobba med, men allt beror helt på vad du väljer att fylla sidorna med. Trots allt, i ens egna berättelse kan man inte riktigt kallas ung den dagen man dör, för då är man så gammal man någonsin kommer att bli.