The New Look 2024-

Trots att det tog slut för nästan 80 år sedan så fortsätter andra världskriget att fascinera, och inspirera filmer och serier. Vid det här laget har vi sett otaliga skildringar av såväl hemskheterna under krigstiden som de traumatiska efterföljderna.

 

Men där vi oftast fått berättelser ur arbetarklassens och det militäras perspektiv så erbjuder ”The New Look” en på ytan mer fåfäng yrkesroll - modedesignern. Ikonerna Christian Dior och Coco Chanel var trots allt vid fulla liv och - på olika sätt - aktiva före och efter kriget.

 

Det kan tyckas lite smaklöst att följa två aningen privilegierade, champagne-smuttande designers under en tid där modiga rebeller offrade sina liv för att kämpa mot nazisterna. Men det finns en fascinerande historia bakom Dior och Chanels roller under kriget, tunga beslut de tvingades ta och konsekvenserna som följde.

 

Dior (Ben Mendelsohn) är en stigande stjärna inom mode och tvingas göra kläder åt nazisterna medan hans syster (Maisie Williams) tillhör en av motståndsgrupperna och så småningom tillfångatas av nazisterna. Chanel (Juliette Binoche) har stängt ned sin verksamhet men förförs av en stilig nazist (Claes Bang) och tvingas samarbeta för att hålla sig själv och sin familj vid liv.

 

De moraliska dilemman är tydliga hos våra huvudpersoner och resorna de genomgår både under och efter kriget gör att vi dömer, förlåter och sympatiserar. Här finns relevanta teman om lojalitet, karma och accepterande. Det mindre lockande att återgå till en krigstid av tortyr och elände, speciellt i dagens världssituation, vägs upp av en lagom torr humor och Binoches fantastiska insats.

 

Den franska Oscarsvinnaren stjäl med en klackspark hela serien med sin bitska Chanel som bäst kan liknas vid en kombination av Faye Dunaway i ”Network” och ”Djävulen bär Prada”. Hon balanserar den tragiska stoltheten och ensamheten hos Chanel med de vassa kommentarerna. Som när hon i ett polisförhör med en cigarett stadigt i hand börjar kommentera en vakts skärp.

 

Hon gör det så bra att stackars Mendelsohn bleknar i jämförelse. Australiensaren - som sällan får mycket vettigt att göra i amerikanska produktioner - är suverän i att porträttera den melankoliske Dior vars besatthet av att hitta sin syster hotar hans brännheta karriär. Men han blir nästan frustrerande melankolisk och upplevs i jämförelse med den chihuahua-liknande Chanel som en sorgsen bulldog.

 

Lyckligtvis finns här gott om sevärda birollsinnehavare som injicerar liv i historien. Främst är alltid sevärda Emily Mortimer en perfekt motspelare till Binoche i rollen som Eva Lombardi (inspirerad av verkliga societetslejonet Vera Bate Lombardi). Deras hetsiga men kärleksfulla vänskap är tveklöst en höjdpunkt som nästan får en att önska att de ska dra ut på ett ”Thelma & Louise”-äventyr tillsammans.

 

Ska man klaga på något är det tyvärr det inte ovanliga i att välja en med få undantag engelskspråkig dialog. I en situation där språkskillnaderna, speciellt mellan franska och tyska (se ”Inglorious Basterds”), är så relevanta för berättelsen så blir det extra bisarrt att skådespelarna tvingas leverera dialoger på engelska med accent, speciellt i en fransk familjemiddag. De flesta skådespelarna lyckas göra det tillräckligt bra, medan andra (ledsen John Malkovich) mindre smärtfritt.

 

Men det är fortfarande en välgjord och -spelad serie som fascinerar och engagerar. Todd A. Kessler (”Bloodline”) hanterar det historiska materialet mer än väl och levererar det i ett läckert, påkostat paketering. Med undantag för dialogen så känns allt skrämmande historiskt korrekt, och rollsättningen är prickfri. Det är extra kul att se hans ”Damages”-stjärna Glenn Close i en lyxig gästroll som tidningsredaktören Carmel Snow. Även om krig inte är det vi kanske söker i tv-utbudet just nu så är detta ett stycke modehistoria som är väl värd en titt.