The Night Of 2016

När jag skrev om seriens första avsnitt, sa jag att det var den bästa piloten jag någonsin sett. Och det står jag fast vid. Vi får följa med under en natt då den unge studenten Naz (Riz Ahmed) hela värld vänds upp och ner. Han träffar en vacker ung kvinna (Sofia Black-D’Elia), tar droger och har sex med henne. När han vaknar finner han henne mördad. I panik flyr han brottsplatsen. 

Vad vi sedan bjuds på är något av det nervigaste jag sett i en tv-serie. Tempot är lågintensivt, men ens puls är hög. Naz kan inte göra mycket mer än att försöka hålla huvudet kallt medan alla bitarna faller på plats för poliserna som utreder den unga kvinnans mord. De verkar ha bestämt sig redan från början att han är skyldig. Det enda ljus vi kan se i slutet av tunneln kommer i form av Jack Stone (John Turturro), en eksem-plågad advokat som vanligtvis försörjer sig på att se till att småslödder kommer så lindrigt undan som möjligt. Frågan är, så klart, hur det kommer gå för Naz. Och snart upptäcker vi att svaret kanske inte är så enkelt som det brukar vara.

Den här serien är i alla fall delvis ett rättegångsdrama. En av mina favoritfilmer i denna undergenre är ”På heder och samvete” från 1992 med bland andra Tom Cruise och Jack Nicholson i huvudrollerna. Vem kan glömma förhöret mot slutet av filmen när Cruises karaktär passionerat skriker efter sanningen och Nicholson hånfullt svarar: ”You can’t handle the truth”?

Den här serien är så långt från den filmen man kan komma. Här har sanningen ersatts av en nästan likgiltig önskan om att utföra sitt arbete och sedan gå hem. Passionen har ersatts av melankoli. Denna realistiska ton har gjort serien mycket oförutsägbar. Efter ett tag inser vi att det inte är självklart att Naz kommer gå fri. För ingen, inte ens hans advokat, är intresserad av att lyssna på honom när han säger att han är oskyldig.

Inget är självklart. Det är det enda vi vet säkert. Det är inte självklart att en eldsjäl kommer att finna obestridliga bevis för att någon annan har begått mordet. Ingen kommer att bryta samman i vittnesbåset. Efter ett tag inser vi även att det snart kommer vara för sent att rädda Naz. För han beviljas, så klart, ingen borgen. Så han anpassar sig till fängelselivet så gott han kan. Snart transformeras han till Sinbad, den högra handen till Freddy (Michael K. Williams), fängelseavdelningens mäktigaste fånge. Den fråga man finner sig ställa är om det ens finns något kvar av den rädda unge man som en gång greps för ett mord han hävdar att han inte begått.

Den här melankolin går lite väl långt ibland. Vissa avsnitt är fyllda av sekvenser där advokaten tar hand om sin eksem och där vi får följa med i Naz föräldrars (Peyman Moaadi & Poorna Jagannathan) vardag, som blir allt svårare. Stones privata problem har visserligen en poäng, men det är inte vidare intressant TV. Föräldrarna får, efter hand, allt mindre tid i bild, vilket gör att det känns som man valt att klippa ner deras medverkan. Detta är synd då Moaadi och Jagannathan båda är väldigt duktiga skådespelare.

Det som alltid räddar serien från att bli tråkig, vilket det finns risk för när melankolin går för långt, är de starka rollprestationerna. Det finns inte ett dåligt kort i leken. Det är dessutom lite av en bedrift för en amerikansk produktion att ha så pass starka rollprestationer i en så pass lågmäld produktion; det är inte som att någon får tillfälle att skrika ut ”You can’t handle the truth!”

John Turturro har en mycket brokig meritlista. Många känner kanske igen honom från idiotfilmer med Adam Sandler, i vilka han brukar spela, ja, idioter. Han har dock även jobbat med regissörer som Coen-bröderna och Spike Lee och har bland annat nominerats för en Golden Globe och vunnit en Emmy. Hans karaktär får mest utrymme i serien. Även om jag kanske inte tycker det är så piggt när vi får följa med honom på läkarbesök, är han den karaktär som är tydligast i sin utformning för oss. De andra vet vi inte riktigt vart vi har. Stone är en advokat med eksem som för det mesta försvarar småslödder. Han vill ge Naz ett bra försvar, både för att han är ambitiös och för att han faktiskt vill hjälpa Naz. Vad vi ser är vad vi får, helt enkelt. Han är som en vägledare för oss genom denna melankoliska värld. Han är, för övrigt, den enda som hela tiden aktivt kämpar för att komma ur sin melankoli, dels genom att ta sig an Naz fall, men även genom att försöka behandla sin eksem och ta hand om en hemlös katt, trots sina allergier.

Jack Stone är ett av få undantag; vad vi ser är vad vi får, som sagt. Många andra karaktärer är som isberg i det att vi endast kan se en tiondel av dem. Resten finns under en diffust definierad yta. Offrets styvfar (Paul Sparks) känns som han skulle kunna vara en fullblodspsykopat bakom de där lugna ögonen. Vi har heller ingen aning om vad Freddys motiv egentligen är för att beskydda Naz. Åklagaren (Jeannie Berlin) känns hela tiden som en sovande björn. Hon är bra på sitt jobb och en otroligt vass advokat och man vet aldrig vad man kan vänta sig av henne.

Naz är dock det bästa exemplet. Vi tror att han är en harmlös blyg ung man som bara varit på fel plats vid fel tillfälle. Vi ser honom dock snart transformeras till en hårdnackad fånge med stenhårda ögon. En eloge ska ges till Ahmed, vars prestation ger oss ett ambivalent intryck av Naz. Vi undrar hela tiden om den där rädda unge mannen från den första kvällen fortfarande finns kvar någonstans bakom de där hårda ögonen. För Ahmed är lika övertygande som den rädde unge studenten som den hårde fången.

Mest intressant är dock kommissarie Box, spelad av Bill Camp. Han är rutinerad, har hört allt förut och verkar vara den enda som faktiskt har någon form av passion i hela serien. Denna passion bottnar visserligen inte i jakten på rättvisa, utan på sanningen. Och han kan hantera sanningen. I början verkar det som att han kommer vara Naz starkaste motståndare. I slutändan står det dock klart att han är en av ”the good guys” (dock inte hjälte; några sådana finns inte i denna värld). Han är så pass välspelad av Camp att man nästan hade velat att han fick en egen serie.

”The Night Of” är definitivt inte för dig som tycker om filmer och TV-serier där allt går i svart och vitt; här finns bara en enda mörk gråzon. Det är nästan så att man blir frustrerad med seriens melankoliska ton ibland. Ett par gånger riskerar den att bli tråkig, även om den aldrig går över gränsen.

Gillar du en serie med en originell utformning är detta definitivt något för dig. Den är oförutsägbar och spännande. Det höga betyget är dock mest motiverat av rollprestationerna, som är starka överlag, men särskilt i form av Ahmed, Turturro och Camp.