The Office 2001-2002

Ett TV-team spelar in en dokumentärserie på en arbetsplats där den mycket motbjudande men ändå på sitt sätt godhjärtade chefen David Brent försöker sprida någon typ av god stämning genom ytterst dålig humor. Teamet följer honom och hans kollegor under några oroliga veckor innan eventuella uppsägningar kan komma att blir ett faktum i den hårt drabbade pappersindustrin i den lilla brittiska staden Slough.

”The Office” är en fejkdokumentär filmad genomgående med skakig handkamera och med stundvis suddigt fokus. Dokumentärkänslan är konsekvent hela vägen, med den närgångna kameraföringen och de fantastiskt trovärdiga skådespelarna som överhuvudtaget inte agerar utan bara är sina något tafatta och väldigt verkliga karaktärer.

Ricky Gervais är ett fenomen och klev i och med ”The Office” fram och blev inte bara Storbritanniens, utan även hela världens komiska geni. Han är ruskigt övertygande som det sympatiskt pompöse rötägget Brent och har dessutom tillsammans med Steven Merchant skrivit det briljanta manuset. Förutom Brent får vi framförallt lära känna den seriöse vice VD:n Garreth Keenan (McKenzie Crook), hans trötte kollega Tim Canterbury (Martin Freeman), samt känslige receptionisten Dawn Tinsley (Lucy Davis). De två sistnämnda har en otroligt fin och timid liten förälskelse på gång, som löper likt en väl synlig parentes genom hela serien. Den är lika varm som omöjlig, allt medan Dawns fästman, den burdust otrevlige Lee jobbar i företagslagret och ständigt är i vägen för något mer ingående.

Även om egentligen inte så många av de övriga karaktärerna tar någon större plats, förutom kanske Keith som bokstavligen i kroppshydda räknat är mest omfångsrik, så figurerar samtliga med största självklarhet i periferin och representerar alla viktiga delar av historien. Och apropå Keith, så är han kanske vid sidan av Brent den mest underhållande figuren där han sitter i sin kubik och på ett väldigt talande sätt tuggar på sin persika när han inte kommer med väl valda, knapphändiga visdomsord till de övriga.

Seriens två säsonger utspelas under ett drygt år och det hela avslutas med en sammanfattande långfilmslång julspecial i två delar. Första säsongen är mer av ett gripande drama i stommen (om än ett sinnesrubbat roligt sådant, ifall nu någon mot förmodan missat att jag skrattar så jag kiknar varje gång jag tittar på det) där händelser och personer lyfts fram ur en till synes verklig vardag som kryddats med diverse subtila dråpligheter.

I tvåan tar komiken över något och det blir en aning mer utstuderat i skämten, vilka därför inte hela vägen håller riktigt samma klass som föregångarens mer raffinerade humor. Dock är också den andra säsongen i en klass helt för sig själv och med julspecialen som den godaste grädden någonsin på moset, finns det till sist inget som jag saknar.

Det är verkligen en helt ny riktning som situationskomedin tar i och med ”The Office”. Utan några punchlines eller tillagda skratt som ledsagar publiken, förlitar sig seriens skapare på vår förmåga till självrannsakan och förståelse av ironi. Och även om skämten flera gånger på ytan är hyfsat simpla, finns där under hela vägen skarpsinnig igenkänning och oändligt många bottnar. Humorn bygger på just besvärliga vardagssituationer och politisk inkorrekthet med följden att det aldrig tidigare har varit så obekvämt att skratta så otroligt gott.