The Politician 2019-2020

Denna serie är skapad av Ryan Murphy, mannen bakom följetong som ”Nip/Tuck”, ”American Horror Story”, ”Feud” och ”Glee”. Han gör otroligt snygga produktioner och detta är inget undantag. Kameran i ”The Politician” smeker de vackra men själlösa människorna i sina pastellfärgade tjusiga omgivningar och för ögat är det hela tiden väldigt angenämt. Det visuella tillsammans med den inte helt naturalistiska stämningen påminner dessutom om något jag sett av Wes Anderson, vilket ju inte gör saken sämre.

 

Payton Hobart har sedan han var en liten pojke drömt om att bli president. I high school ser han sin chans att ta ett steg i rätt riktning och ställer upp i skolvalet, som han är övertygad om att vinna. Tillsammans med sina ettriga kampanjarbetare och sin lojala flickvän gör de allt för att nå toppen. Vägen dit är emellertid allt annat än rak och snart inser samtliga att skrupler är till för att läggas åt sidan och att inget får stå i vägen för framgång.

 

”The Politician” är en serie om trasiga individer och deras strävan efter att härska och söndra med inbillat goda intentioner. Den handlar om drömmar och krossandet av dem, om rädsla att förlora och om den plötsliga befrielsen som kan uppstå när det faktiskt sker. Viktiga ämnen som psykisk ohälsa och sexualitet berörs, men i huvudsak är detta kort och gott en serie om social och politisk maktkamp.

 

Miljöerna är inte direkt lätta att relatera till, då vi i princip enkom rör oss i välgödda rikemanskvarter i Californien, där alla ströslats med privilegier och mjukgörande hudkräm sen barnsben. Samtidigt funkar just de förhållandena väl som kuliss för denna sylvasst satiriska spegling av ett ängsligt samhälle i förfall.

 

Det är väldigt mycket yta och den ytan tar tid att etablera, vilket nog också är anledningen till att jag har svårt att komma in i själva historien. Den ligger inbäddad där, under massa vackert bråte och är svår att greppa direkt. Men när väl ytan är satt på sin plats, börjar blottläggandet av det som finns under och där händer det också grejer. Väldigt mycket grejer.

 

Som Payton ser vi polerade Ben Platt från bland annat ”Pitch Perfect”, och han är riktigt bra i rollen. Det är inte enkelt att med värme gestalta en osympatisk människa, men Platt ger Payton ett djup som någonstans ändå tilltalar. Även annars är det väldigt välspelat och flera kända ansikten dyker upp i mer eller mindre stora roller. Jag älskar framförallt Jessica Lange som spelar den manipulativt giriga mormodern Destiny till en cancersjuk skolkamrat till Payton. Hon utnyttjar på ett ganska välbekant sätt flickan, för att få gåvor och medömkan och gör det med bravur. Det är också härligt att se Gwyneth Paltrow i rollen som Paytons ömma moder Georgina, som iklädd vackra, färggranna kaftaner apatiskt glider runt på den välansade gräsmattan.

 

Det finns väldigt mycket som talar för denna underhållande och energiska serie, men sedan finns det där problemet, att den inte riktigt hittar sin ton. Den är överallt samtidigt, intrigerna är många och de spretar, varför det blir lite klassisk känsla av extra allt, utan större finess. Dock faller som sagt det mesta till rätta under tiden och mot slutet har jag gett upp de flesta av mina betänkligheter.

 

”The Politician” är en välgjord och snygg serie med riktigt bra skådisar och skönt trallig musik. Det är en aning ojämnt på vägen, men i de sista avsnitten landar den i något som den hela tiden varit ämnad att ta avstamp ifrån, och då blir det också engagerande och riktigt bra. Fast vad som är ännu bättre, är vetskapen att det kommer komma en andra säsong och dit längtar jag faktiskt lite redan.