The Serpent 2021-

Att verkligheten överträffar fiktionen är en klyscha som upprepats så många gånger att den borde ha upphört att förvåna. Ändå kommer det då och då en historia som är så bisarr och otrolig att man chockas av klyschans sanningshalt ännu en gång. Netflix ”The Serpent” är en sådan historia, baserad på de sanna händelserna kring mördaren och bedragaren Charles Sobhraj, alias Alain Gautier, alias titelns ”The Serpent”. Håll i er i soffkanten, för här bjuds på en riktigt hårresande åktur genom de mörkare hörnen av 70-talets till synes sorglösa hippie trail.

När vi introduceras till Alain Gautier (Tahar Rahim) och hans Monique (Jenna Coleman) lever de det goda livet i Bangkok, där Alain har nått framgång som ädelstensförsäljare. De skaffar lätt nya vänner bland de västerländska resenärerna och är översvallande gästfria. De håller berömda poolpartyn och är världsvant eleganta i sina 70-talsglammiga outfits. Ganska snabbt förstår man dock att något är fel - vem är den stackaren som ligger och vrider sig i plågor på övervåningen, och förgäves ber paret om hjälp?

Samtidigt får en ung holländsk diplomat vid namn Knippenberg (Billy Howle) ett annorlunda ärende på sitt bord. Två unga holländska turister har försvunnit under sin resa, och deras föräldrar därhemma är oroliga. Trots direkta order från ambassadören att släppa ärendet till polisen börjar Knippenberg gräva i fallet, och spåren leder till en viss ädelstensförsäljare. En katt och råtta-lek inleds, där den idoge Knippenberg sätter hela sin tillvaro på spel för att försöka sätta dit den glashala Sobhraj.

Berättelsen som följer är en oerhört nervig historia som tar oss runt till en mängd resmål i både Asien och Europa. De internationella miljöerna är visserligen lockande så här i nedstängda pandemitider, men samtidigt blir man ganska lättad över att vara hemma i sin egen trygga vrå när man ser alla naiva resenärer som går i Sobhrajs fällor. De är upprymda av att vara ute i världen på äventyr, och lockas av glamouren runt Alain och Monique, bara för att bli drogade, bestulna, och i värsta fall mördade.

”The Serpent” berättas i frekventa tidshopp, ständigt några veckor, månader eller år fram och tillbaka. Det hade lätt kunnat bli virrigt, men serien lyckas ändå hålla en någorlunda klar och tydlig tidslinje. Något som hjälper är att vi ofta får se samma scen två gånger, men från någon annans perspektiv och med mer kunskap än vi hade förra gången. Det är ett riktigt effektivt stilgrepp som gör att man dras in mer och mer i historien, och nästan själv känner sig fast i Sobhrajs klor.

Både visuellt och berättarmässigt lyckas ”The Serpent” skapa en otrolig närvaro. 70-talets Sydostasien kommer verkligen till liv i alltifrån ljussättning till kläder. Svettglansiga armar under kallt lysrörsljus, sunkiga rum med slöa takfläktar, kaoset och stöket på gatorna. Allt känns så nära och verkligt att man nästan känner dofterna och stanken, känner hettan mot sin egen hud. Tydliga tidsmarkörer kan ibland skapa distans, men här känns det snarare som att man sugs rakt in i 70-talet.

Det hjälper också att samtliga skådespelare håller hög nivå, inte minst huvudrollsparet. Rahim med sitt stenansikte och kontrollerade tonfall lyckas göra Sobhraj riktigt obehaglig, och påminner mer än lovligt om en ung Christian Bale. Även Coleman gör bra ifrån sig som Monique, en blyg fransk-kanadensiska som skickligt manipuleras av Sobhraj till att bli kylig lyxgangsterfru. Monique är också en av de mest intressanta karaktärerna, då hon flyter på gränsen mellan offer och förövare.

Den största bristen med verklighetsbaserade historier är ofta slutet, och så även här. I verkligheten är det sällan någon bomb som ska desarmeras i sista sekunden eller någon noggrant uppbyggd plot twist som är redo levereras. Upplösningen på ”The Serpent” blir därför något utdragen. Men det förtar inte att man dessförinnan bjuds på en thriller av rang, där det nästan är svårt att sitta still vid ett par tillfällen.

Det förtar inte heller fascinationen av de obligatoriska eftertexterna där alla karaktärernas verkliga motsvarigheter presenteras. Epitetet ”baserad på verkliga händelser” föranleder oftast en rimlig skepsis, men förvånansvärt mycket av det som återges i ”The Serpent” verkar faktiskt ha hänt på riktigt. Det är en fruktansvärd historia, men ytterst skickligt berättad, som borde få även de mest lättsinniga backpackers att utveckla en sund misstänksamhet mot övertrevliga främlingar när världen väl öppnar upp igen.