The Twilight Zone 2019-2020

Nyheten att ett av skräckgenrens hetaste namn, Jordan Peele, skulle reboota kultserien ”Twilight Zone” skapade snabbt höga förväntningar. Skaparen av mästerverket ”Get Out” och starka uppföljaren ”Us” skulle alltså återuppliva klassikern som lade grund för alla antologiserier inom skräck, sci-fi och fantasy. Kan det bli annat än briljant? Tyvärr är svaret ett duggande ja.
 
Den främsta faktorn är troligen konceptet antologier. Liksom inom film är det egentligen ett annat begrepp för kortfilm där tema, story och karaktärer ska pressas in på en knappt halvtimmes speltid. Ibland fungerar det med bravur, men lika ofta faller det platt. Det gäller speciellt ofta inom denna genre där avsnitten utspelas i det okända med betoning på spänning, mystik och kalla kårar.
 
En annan faktor är Peeles begränsade bidrag. Han har visserligen utvecklat serien (tillsammans med Simon Kinberg och Marco Rodriguez) och är exekutiv producent samt presentatör, en värdig ersättare av originalets Rod Serling. Men liksom när filmer använder sig av ”Quentin Tarantino presents…” så är det mest ett namn på en produkt. Det finns konkret inget av Peeles tajta regi eller vassa manus från hans filmer.
 
Med förväntningar åt sidan är det en intressant och sevärd men djupt ojämn serie. Kvalitén mellan episoderna skiftar dramatiskt. I första säsongen är inget genomuselt men inte heller fantastiskt. Ett hyggligt avsnitt följs ofta av ett mer långtråkigt. Där politiska och samhällskritiska teman var banbrytande på 1960-talet känns de stundtals tröttsamma och välbekanta här. Budskapen är ädla men levereras med slägga.
 
Det tar sig drastiskt i säsong två med flera guldpärlor till avsnitt. Här tonar man ned övertydliga budskap till förmån av en lekfullhet med teman som dejting, identitet, kändisskap och manlighet i kombination med filmreferenser till allt från ”Freaky Friday” till ”Alien”. Intressanta skådespelarval gör också att vi får chansen att se talanger som Kumail Nanjiani, Damon Wayans Jr, Sanaa Lathan, Ginner Goodwin och Oscaraktuella Steven Yeun medverka i den här typen av genre.
 
Det är knappast något fel på namnen bakom kameran. Spännande namn som Ana Lily Amirpour (”A Girl Walks Home Alone At Night”), Osgood Perkins (“Gretel & Hansel”), Richard Shepard (“The Perfection”) och Justin Benson & Aaron Moorhead (“The Endless”) bidrar alla med sina karaktäristiska driv. Inte oväntat nog har Peeles gamla medarbetare Peter Atencio (“Keanu”, “Key and Peele”) gjort den kanske bästa episoden, om en bankrånare (Ethan Embry, lysande) som byter kropp med de han rör vid.
 
Det är snarare själva historierna som haltar. Speltider varierar – ibland känns de på tok för långa, ibland avslutas de abrupt. Seriens berömda twistar är inte sällan besvikelser – en spännande, slug uppbyggnad leder ibland till en svag ”jaha”-upplevelse, vilket inte minst gäller nyinspelningen av klassiska ”Nightmare at 20,000 Feet”, här med Adam Scott i huvudrollen. Typiskt nog avslutas säsong två – och hela serien, som inte ska fortsätta – med en av de konstigaste och bisarraste avsnitten. Å ena sidan ger det heller inte någon mersmak men å andra sidan också en påminnelse om tanken på vad som kunde blivit.