The Undoing 2020

Grace (Nicole Kidman) och Jonathan Fraser (Hugh Grant) verkar på ytan leva det perfekta livet. De rör sig vant och välklätt i New Yorks societetskretsar och har en välartad son på prestigefyllda privatskolan Reardon (samma inspelningsplats som Gossip Girl-skolan Constance Billard, så det är extra uppenbart att det är New Yorks grädda det handlar om). Hon är psykolog för de rika och olyckliga, han är barnonkolog. Trots att de tvingas genomlida samma fasor som alla rika människor i amerikanska serier - välgörenhetsevent - verkar de vara en ganska lycklig familj, även innanför väggarna på sitt fantastiska townhouse.

Den fria radikalen som river upp deras ordnade tillvaro är Elena (Matilda De Angelis), en ung konstnär av mindre bemedlad bakgrund vars son kommit in på förnäma Reardon via stipendium. Elena och hennes generösa dekolletage betraktas med förakt av de andra överklassmammorna, men hon verkar bisarrt fascinerad av den mer vänligt inställda Grace och närmar sig henne med märklig framtoning vid ett par tillfällen, innan hon plötsligt hittas brutalt mördad i sin studio. En klassisk pusseldeckare följer, där spåren på olika sätt leder tillbaka familjen Fraser.

En alternativ titel på ”The Undoing” hade kunnat vara ”Nicole Kidman reagerar på dåliga nyheter”. De första avsnitten består nästan uteslutande av just detta, i sådan utsträckning att det blir på gränsen till parodiskt. Kameran extremzoomar in på Grace flackande blick så många gånger att jag ett tag hade kunnat rita av blodkärlen i Kidmans ögon ur minnet. Grace har också ”falska” flashbacks, vilka i vissa fall återger scener exakt så som vi vet att de hände, men där hon omöjligt kan ha varit närvarande.

Det känns i början som att man försöker få publiken att sätta sig in i Graces sinnestillstånd, samtidigt som man försöker sälja in henne som en opålitlig berättare. Kombinationen blir ytterst förvirrad, och de udda stilgreppen känns snudd på filmskole-experimentella, vilket skaver lite i en produktion av den här digniteten. Kidman gör vad hon kan, men klippning och regi är inte på hennes sida i dessa sekvenser, som tack och lov försvinner nästan helt allteftersom handlingen tightas till och inte längre lämnar utrymme för något redigerings-joxande.

En av seriens stora behållningar visar sig överraskande nog vara Hugh Grant. I början är det lätt att himla med ögonen åt hans vanliga ”Hugh Grant spelar Hugh Grant”-rutin, men allteftersom serien fortlöper breddar han sitt register och blir nästan skrämmande trovärdig som charmig men pressad, och potentiellt fullständigt opålitlig överklassläkare. Jag kommer på mig själv med att vilja lita på honom, även när bevisen pekar i motsatt riktning. Hatten av till både honom och rollsättaren. Ett annat pluspoäng är förstås Donald Sutherland i rollen som Graces far, denna levande legend vars blotta närvaro hade kunnat skänka gravitas åt den simplaste schamporeklam.

När serien väl förflyttar sig in på rättegångsarenan börjar det bli riktigt intressant, inte minst tack vare Noma Dumezwenis entré som monumentalt badass stjärnadvokat. Juridikens korridorer är ju också hemmaplan för seriens skapare David E. Kelley, mannen som en gång i tiden gav oss ”Ally McBeal” och ”Advokaterna”. Men utöver personen på den tilltalades bänk finns det in i det längsta ett flertal karaktärer med både motiv och möjlighet, och om detta hade varit en Agatha Christie-produktion skulle detektiven ha samlat alla i biblioteket för att peka ut mördaren i det sista avsnittet.

”The Undoing” levererar dock bra mycket mer drama mot slutet än vad Hercule Poirot någonsin har gjort, och från att ha varit halvt beredd att såga serien kommer jag på mig själv med att sitta på helspänn i tevesoffan ända in i de sista minuterna. Det är som att serien börjar på trehjuling och vräker in i mål i en Rolls Royce, men vinglig start till trots vill jag lova att det är en färd man inte vill missa.