Sagan om drakens återkomst 2021-

I ”Sagan om Drakens återkomst” är tiden cirkulär. Samtliga tidsåldrar har redan inträffat och kommer att inträffa igen, i en cykel utan slut. En uppfattning som delas av exempelvis hinduismen. En stor del av skapelsemyten Robert Jordan bygger sin värld på vilar mot idéer hämtade från de olika världsreligionerna. Symboliskt kan naturreligionerna här ses möta västerländska korståg och dess trosuppfattningar, som bland annat refereras till som ”the false light” där man bränner magikunniga kvinnor på bål.

 

Trots deras popularitet har jag inte läst böckerna, men fantasygenren har alltid varit starkt förankrad i spiritualitet/metafysik. Att bokserien kom ut på 90-talet, då västvärlden fick ett uppsving av new age med kristallbutiker och tarot är ingen slump. Kanske inte heller att sista avsnittet av tv-serien sänds strax efter vintersolståndet.

Bokserien är känd för att ha lika delar manliga som kvinnliga karaktärer och det genomsyrar även filmatiseringen. Moiraine, en kvinnlig magiker, möter fem unga människor i en skyddad by uppe bland bergen. Någon av dem är enligt myten Draken reinkarnerad. Draken som för 3000 år sedan räddade människorna från Skuggan och är utsedd att göra det igen när mörkret åter reser sig. För att rädda mänskligheten kommer dock samhället och den värld de känner till först behöva raseras. Därför är han både älskad och fruktad.

Robert Jordan använder sig symboliskt av en tydlig kopia av Yin och Yang som tecken för urkällan, vari de med förmågan att kanalisera och utöva magi hämtar sin kraft. Han har plockat bort pricken av vitt i det svarta, och av svart i det vita, för att visa på den obalans som råder. Kvinnor och män kan samarbeta, men det är otroligt svårt. Berättelsen lyckas emellanåt lyfta skillnaderna mellan likhets- och särartsfeminismen mot bakgrunden av en maktstruktur som fortfarande bygger på samma hierarkiska system som alltid (oavsett om det är män eller kvinnor som styr). En intressant och aktuell gestaltning. Tv-seriens behållning ligger också i dessa frågeställningar och i porträtterandet av politiska och strukturella problem.

 

Det är dock omöjligt att inte jämföra med ”Game of Thrones”, där scenerna får vila i välskriven dialog och på djupet skärskåda sitt persongalleri. ”Sagan om Drakens återkomst” väljer istället att relativt hastigt skynda igenom stora delar av resan, på bekostnad av empati för karaktärerna. Skillnaden mellan dem blir för ytlig och relationerna berör inte, så som de har kraften att göra. Undantaget är den tysta länk som binder samman Moiraine och hennes väktare Lan Mandragoran. Den är både vacker och skör, och jag hade önskat samma finstämdhet mellan dem alla.

En del har sagts om fantasyklichéerna som flödar. Och även jag finner bitvis massupplagan av identiska 3D-troll, nomadernas stereotypiska dreadlocks samt den frigörande dansen till bongotrummor komisk. Det snabba tempot stressar också över fina scener där existentiell klarhet plötsligt råder. Med ett sådant hav av stoff som ”Sagan om Drakens återkomst” bär på hade jag önskat ett betydligt mer genomtänkt manus. Dialogen är torftig och som oftast överflödig.

 

Emellanåt uppstår glimrande magi som för tankarna till ”Willow” och ”The Never Ending Story”, med den ytterligare fördelen av 40-års förändring som genren genomgått. Dock för att i nästa scen falla tillbaka på 80-tals floskler där likheten mellan soluppgångar och yttre skönhet återsuppstår som romantisk komplimang.

Med tidens komplicerade anda är det snårigt att skapa något som tilltalar alla. Det till synes omöjliga i att förena poler som ljust och mörkt/olikheter/minoriteter och majoriteter är en konstant i vår värld, liksom i ”Sagan om Drakens återkomst”. Om serien vågat föra fler paralleller och speglingar gentemot vår samtid hade de haft en tidlös fantasyklassiker att vänta. Nu sträckser jag dessvärre hellre på ”The Witcher”.