The Witcher 2019-

När nyheten kom att Andrzej Sapkowski galet omtyckta ”The Witcher” skulle göras till tv-serie av Netflix var det många som spetsade öronen lite extra. När därefter nyheten landade om att det var allas vår stålman Henry Cavill som skulle axla manteln som bister häxkarl var det än fler som lystrade. Och ja, med risk för att hängas i flås i kommentarerna, låt oss få det överstökat på en gång. Jag tillhör en av de som varken läst böckerna eller spelat spelen. Som den nörd jag är har det räckt att se timtal av lore-videos eller gameplays för att få ett relativt bra hum kring historien, även om jag erkänner att Cavills bröstmuskler varit den främsta dragningskraften här.

The Witcher, eller Geralt av Rivia (Henry Cavill) som han egentligen heter, är en ensamvarg som ägnat sitt liv åt att jaga monster. Själv verkar han nöjd med sin tillvaro som ensam, fruktad och hatad men som så många gånger förr lägger ödet sina fingrar i blöt för att sätta vår hjälte i de storpolitiska spelen. Spel som hotar hela världens existens.

Sapkowskis värld är i likhet med "Sagan om Ringen" eller "Star Wars" otroligt rik på folkslag, nationer, kreationer och händelser. Något som i vanliga fall är en uppenbar fördel men också kräver sitt hantverk. Som tittare kastas vi in i händelsernas centrum utan någon större förberedelse, och det tar ett antal avsnitt innan man börjar hänga med i vad som faktiskt är en ganska simpel story som dock berättas på ett synnerligen speciellt sätt.

Som den svenska regissören Charlotte Brändström påtalade i en intervju med MovieZine så är det här främst en filmatisering av bokserien. Och ”The Witcher” kräver ett mått av förkunskap vilket å ena sidan är förståeligt men å andra begränsar målgruppen rejält. För fantasy fortsätter att vara en utmanande genre för många kreatörer. Och ja, jämförelsen med "Game of Thrones" måste göras, för där HBO smakfullt strösslade med magin för att därefter gå all in, kör Netflix högsta växel från första början. Något som påminner om dussinserier som min barndoms ”På äventyr med Sinbad” eller ”Legend of the Seeker” och även ”The Shannara Chronicles”. Guilty pleasures som man ogärna nämner högt bland folk.

Och samma symptom genomsyrar våra karaktärer. Personer som vi för det mesta lär känna till ytan men knappast hinner eller ens kan bygga några starkare band till med tanke på hur snabbt de passerar förbi. Avsnitten är på många sätt isolerade äventyr som inte nödvändigtvis knyter an till nästföljande mer än till återkommande karaktärer vilket förtar mycket av känslan. I vilket fall hade lite mer smörjmedel inför en Netflix & chill-dejt med Henry Cav... jag menar The Witcher, inte skadat. Den kanske mest skriande, bokstavligen, utmaningen tycks vara musiken. Den ryska kompositören Sonya Belousova är sannerligen begåvad, men tycks tajma scenerna helt fel med sina å ena sidan folkmusiksinpirerade körer och å andra upbeat-låtar som inte alls tycks anpassade för episk fantasy.

På många sätt lider "The Witcher" av samma sjuka Hollywoodsjuka som många av dess storebröder till filmer. Betoningen ligger på action och comic relief medan det mer uppbyggande allvaret begränsas till intetsägande oneliners och överdramatiskt horisontblickande à la mexikansk såpopera. Det är sannerligen vackert och skådespeleriet pendlar från magnifikt i form av det 23-åriga stjärnskottet Anya Chalotra till relativt godkänt, med främst Cavills relativt platta karaktärstolkning med sina bistra uppsyn och hesa röst, men det räcker inte hela vägen.

 

"The Witcher" är en salig röra som känns sönderklippt och bortslarvad. Inte förrän i första säsongens sista avsnitt är det som serien börjar arta sig och börjar bygga ett helhetsgrepp som känns lovande. Frågan är om det är för sent förutom för de allra mest inbitna fansen?