Too Old to Die Young 2019-

Den inledande sekvensen i serien säger allt man behöver veta om vad som väntar. Till tonerna av Cliff Martinez lika drömska som olycksbådande elektrospår sveper kameran genom den neondränkta Los Angeles-natten på nästan outhärdligt långsamt vis. När den väl når poliserna Martin (Miles Teller) och Larry (Lance Gross) levereras varje ord ur karaktärernas munnar med oerhörd återhållsamhet, de tycks röra sig i slow motion och det är långa tysta pauser mellan varje replikskifte. Den tryckande atmosfären skulle gå att punktera med nål. 

 

Det blir snart tydligt att de två männen (eller åtminstone den ena av dem) är nonchalanta sociopater som utnyttjar sin polisiära makt vid varje chans de får, exempelvis genom att trakassera och hota en ung kvinna som har brutit mot en trafikregel. När Larry bara en kort stund senare brutalt skjuts till döds inleds ett händelseförlopp som drar med Martin ner i den undre världens grepp. Där får han brottas med mexikanska karteller, sliskiga porrbaroner, ryska yrkesmördare och yakuza-krigare.

 

Ordet "hårdkokt" räcker med andra ord inte till på långa vägar, utan här snackar vi en helt ny nivå av fördärv från en regissör som tidigare har gett oss desperata pundare, sammanbitet hämndlystna getaway-förare, torterade trälar och en modellvärld kryddad med kannibalism och nekrofili. Seriens dekadens borde ha varit väntad med tanke på att Refn har skapat den tillsammans med Ed Brubaker (visionären bakom stenhårda serieromaner á la "Kill or be Killed" och "Criminal"), men inte ens jag var beredd på att de skulle ta det så pass långt. Det emotionella mörkret är konstant, den moraliska kompassen är trasig och varje karaktär befinner sig någonstans på spektrat mellan kylig sociopat och glaciärkall psykopat.

 

Det är inte bara nihilism som serien har i överflöd heller, utan överflöd i alla dess former genomsyrar varje avsnitt, både i stil som i berättande. Refn utnyttjar det faktum att Amazon har gett honom fria händer att göra sin grej till fullo och tar varje chans att sväva ut i luddiga abstraktioner, ogenomträngliga sidospår och äcklande våld. Han är en helt frisläppt och skenande best som inte längre behöver bry sig om varken speltidsramar eller biointäkter. I en film- och tv-värld som drar allt mer åt snabba kalorier, högt tempo, tematisk övertydlighet och YouTube-berättande i kortformat springer han med full kraft åt motsatt håll. Han kunde inte bry sig mindre om vad vi som ser serien tycker heller, den saken är säker. De som saknar den mer publikfriande Refn som gjorde "Drive" får fortsätta vänta, helt enkelt. 

 

Trots allt detta, trots att Refn börjar närma sig ren självparodi och skapar en serie som är provocerande och aktivt fientlig (klipp hemskt gärna bort när fyllda stomi-påsar byts ut, tack!) mot tittaren, så tycker jag om den. Det må säga oroväckande saker om mig som kritiker och filmälskare, men jag är ta mig tusan med på tåget för det mesta. I vissa avsnitt (exempelvis avstickaren till Mexiko i avsnitt två) är han nära att förlora mig men överlag finner jag ändå något väldigt njutbart i all smuts. Det finns något påtagligt hypnotiskt och förförande i det utmanande berättandet som sätter djupa krokar i en och inte släpper taget, vare sig man vill det eller inte. 

 

Även om Refns och Brubakers observationer om världen vi lever i är uppskruvade till tusen så finns det också en träffsäkerhet i grunden, en väldigt plågsam sådan med tanke på det förkrossande mörker som de skildrar. Dessutom är serien, som allt annat den danska auteuren har skapat hittills, en estetisk fest av bästa sort. Den ovan nämnda Cliff Martinez är lika frisläppt som Refn själv och levererar musik som mixar synthwave-elektro med mer klassisk musik till fantastisk effekt. Bakom kameran hittar vi den legendariska filmfotografen Darius Khondji och inte heller han sviktar en enda tum, inte ens i scenerna där gråa kontorslokaler är det enda han har att jobba med. I de stunder då serien kapitulerar inför sina värsta sidor kan man åtminstone alltid njuta av fotot (neon i stora lass!) och scoret.

 

Ett annat ess i rockärmen som serien har är den ofta gravt underskattade Miles Teller, som här levererar en riktigt stark prestation och lyfter flera av seriens svagare partier. Refn har med både Ryan Gosling och Mads Mikkelsen visat att han är vass på att få till skådespelarinsatser som är kraftfulla i sin stoiska (nästan statiska) energi och här gör han det än en gång med Teller. Det är mäkta imponerande att se hur de tillsammans jobbar med så pass mycket kvävande tystnad och långsamt inzoomade närbilder. I det läget är det lätt att det blir överdådigt med minspel och kroppspråk men Teller faller aldrig i den fällan, han satsar helt och hållet på subtilt finlir och den inriktningen betalar sig. Birollsfigurer som den alltid lika minnesvärda John Hawkes och oväntat mångfacetterade Jena Malone lyckas också med den konsten. 

 

Att sätta ett betyg på den här serien är nästintill omöjligt, för den blodiga striden mellan det skinande positiva och det störigt negativa pågår fortfarande i mitt huvud. Just här och nu i skrivande stund känns det som att den landar på 3/5, men imorgon kanske det drar mer åt 4/5, vem vet? Som en volatil gas flyr den ur alla boxar man försöker stoppa den i, vilket i sig är något jag tycker är positivt. Sammanfattningsvis är det en grav underdrift att säga att "Too Old to Die Young" inte är för alla. I ärlighetens namn krävs det nog att man likt undertecknad är ett massivt fan av den mer experimentella Refn och nihilistisk neo-noir för att man ens ska orka ta sig igenom alla tio avsnitt.