Torka aldrig tårar utan handskar 2012

Vissa serier och filmer blir så mycket större än bara just en serie eller en film. De blir ett fenomen. Hösten 2012 gick miniserien ”Torka aldrig tårar utan handskar” på SVT och sågs av miljoner svenskar som tog den till sina hjärtan. Ett år senare visar BBC serien och producenter från Hollywood har visat intresse för en amerikansk nyversion. Hur kommer det sig att serien baserad på Jonas Gardells romantriologi om 1980-talets HIV-epidemi blev så enormt uppskattad av såväl kritiker som publik och hur bra är serien egentligen?

”Torka aldrig tårar utan handskar” är framförallt en fantastisk kärlekshistoria mellan Rasmus (Adam Pålsson) och Benjamin (Adam Lundgren) men det är också en berättelse om Sverige på 1980-talet. Rasmus flyr trångsyntheten i Koppom i Värmland och flyttar till Stockholm där han möter kärleken i Benjamin. Benjamin är ett Jehovas vittne och förnekar sin sexuella läggning. Paul (Simon J. Berger) är navet i den nya familj som Benjamin och Rasmus blir en del av i Stockholms gayvärld. Det är en tid av lycka men AIDS tar sakta deras liv.

Om jag skulle analysera varför serien blivit så älskad som den blivit skulle jag punkta upp på följande sätt.

1. De oerhört välskrivna karaktärerna som träffar rakt i hjärtat. Lundgren och Pålsson gör sina karaktärer Rasmus och Benjamin till människor av kött och blod. De speglar både den euforiska glädjen och den bottenlösa sorgen på ett djupt gripande sätt. Kemin dem emellan gnistrar och det är inte konstigt att många på nätforum verkar ha svårt att hålla isär karaktär och skådespelare och skriver saker som ”ni måste bli tillsammans på riktigt”. Efter serien har båda blivit stjärnor; Lundgren i ”Känn ingen sorg” och Pålsson i vitt skilda saker som TV-serien ”Familjen Holstein-Gottorp”, Dramaten-pjäsen ”Amadeus” och som frontman i bandet År&Dar.

Skådespelarna i föräldrarollerna är också mycket bra, särskilt Stefan Sauk som annars brukar synas i lekprogram på TV och i habila thrillers. Här har han fått en lågmäld roll och får visa upp ett starkt känslomässigt skådespeleri som jag inte trodde han var kapabel till. Den bästa karaktären och skådespelaren är ändå Simon J. Bergers Paul. Paul blev närmast folkkär och det är inte svårt att förstå varför. Han lyfter verkligen serien.

I vissa avseenden är karaktären Paul en karikatyr av hur en ”bög på film” förväntas se ut och bete sig. MEN i takt med att tittaren får lära känna honom utkristalliserar sig en mångfacetterad människa som är fullständigt ohämmad, intelligent, verbal, varm, cynisk och rolig. Som tittare får vi inte veta något om Pauls bakgrund vilket ökar mystifieringen och kulten kring honom. Han blir en ”larger than life”-person, en frälsare som samlar sina apostlar på middagar när deras familjer inte vill veta av dem. Paul blir som en slags katalysator för de i sin omgivning att öppet våga visa vilka de i själva verket är. När homosexuella ska porträtteras i populärkultur får de aldrig vara normen men här får de vara just det medan de heterosexuella är de avvikande.

2. Det är ett viktigt (och för många chockerande) tidsdokument. Många av oss var för unga för att komma ihåg, andra hade skygglappar. Serien handlar om rädsla och bristande humanitet hos omgivningen, de som står närmast karaktärerna och runtom i samhället. Denna filmserie är därför inte bara en viktig skildring av en utsatt grupp under en specifik tid utan av samhället i stort, som tyvärr är lika inskränkt 2013 som på 1980-talet.

”Torka aldrig tårar utan handskar” är redan en klassiker, en välförtjänt sådan. Den griper verkligen tag och är svår att glömma. Lägg därtill ett fantastiskt foto och miljöer som är omsorgsfullt tidstypiska och bringar nostalgi. När något är så gripande och starkt är det lätt att förbise det som är mindre bra. Exempelvis att serien stundtals underskattar sin publik då teamet valt att arbeta med övertydliga metaforer som de ständigt upprepar (som en sällsynt vit älg och barn-handavtryck på en fönsterruta som föräldrarna sedan suddar ut).

Det kan kännas som en manipulation för att vi som åskådare ska bli så berörda som det bara är möjligt men det är bara onödigt eftersom historien är så stark i sig. Berättarröster är ofta överflödiga, så även här. Istället för att bara visa att Rasmus lämnar sitt hem, familj och plågoandar till ”vänner” och åker till Stockholm och sitt nya liv hör vi även en röst som berättar just det. Övertydligt, ja. Det är viktigt att förlita sig på att åskådarna är intelligenta och känslosamma varelser.

Tänk att vi fick vänta till 2012 innan vi fick en välgjord och viktig skildring av AIDS i Sverige. USA var långt före med filmer och TV-serier som ”Philadelphia” (1993), ”An Early Frost” (1985), ”Parting Glances” (1986), ”And the Band Played On” (1993) och ”Longtime Companion” (1989). I toleranta och liberala Sverige finns det många händelser som vi försöker glömma - tack Jonas Gardell för att du uppmärksammade en av dessa.

För övrigt borde fler begravningar vara som Pauls.