Treme 2010-2013

I intervjuer har han berättat att han själv sällan ser på tv. Ändå har den forna journalisten David Simon blivit tv-seriernas mästare. Hans debut "Uppdrag: Mord", som är baserad på boken "Homicide: A year on the Killing Streets" som han gav ut 1991, brukar hamna på listor över tidernas bästa krimserier. Knarkdramat "The Wire" brukar nämnas som tidernas bästa tv-serie. Punkt. "Treme", däremot, tillhör hans mest förbisedda verk. Det är synd, för det är en helt fulländad dramaserie - utmärkt gjord ut i minsta detalj. Ett vackert porträtt över en av USA:s mest intressanta städer.

New Orleans liknar ingen annan plats i Nordamerika. Med sina slitna trottoarer, färgglada trähus i kolonialstil och sina lika färgglada parader ser den snarare ut att vara mer sammanlänkad med Karibien än med övriga USA. Länge tillhörde staden franska kolonisatörer, som jämfört med sina brittiska och amerikanska likar, inte hade en lika sträng slavdrift. Redan innan slaveriet förbjudits levda många befriade slavar här. Tidigt kom New Orleans att präglas av sin multikulturellt blandade befolkning, bestående av bland annat ättlingar från Frankrike och Afrika. Här fanns en etnisk mix och en laid back atmosfär som möjliggjorde ett rikt kulturliv. Redan i början av 1800-talet firade svarta och vita karneval tillsammans. I början av 1900-talet blev staden födelseplats åt jazzmusiken.

"Treme" inleds då tre månader har passerat sedan orkanen Katrina drog in över New Orleans och ödelade stora delar av staden. Folk försöker att bygga upp sina liv igen, efter den stora katastrofen. Men problemen hoppar sig. Den stora stormen har rivit ner de fasader som politiker, polis och andra myndigheter har försökt upprätthålla. Den utbredda korruptionen och andra brister i samhällssystemet blottas nu. Saker och ting är inte som de brukar, ändå är de det.

När Mardi Gras anländer drar New orleans-borna ut på gator och torg och firar sin älskade karneval som de brukar, trots att deras stad ligger i ruiner. Kulturen sköljdes inte bort när skyddsvallarna brast. 

För att skapa en så sanningsenlig bild som möjligt av New Orleans och händelserna efter Katrina har David Simon och medskaparen Eric Overmyer tagit hjälp av många lokala profiler, bland andra NOLA-nörden Davis Rogan. En riktig entusiast som trots sin vita överklassbakgrund har funnit i ett stort intresse i all den kultur som har skapats av stadens svarta arbetarklass - second lines, Mardi Gras Indians, bouncemusik, och så vidare. Rogan är också representerad som en karaktär i serien, Davis McAlary - som spelas av Steve Zahn. En hobbymusiker och halvtids-DJ som bor i en sluskig lägenhet i Tremé, stadsdelen som har gett namn åt serien, och är en självutnämnd väktare av stadens kultur. 

I andra rollen ser vi Wendell Pierce, som vi känner som "Bunk" från "The Wire". Han spelar den rumblande trombonisten Antoine, som försöker få ihop livet som yrkesmusiker med livet som familjefar. En av de bästa skådespelerskor USA har, Melissa Leo, spelar karaktären Toni. En advokat som ständigt befinner sig på gränsen till utbrändhet i sin aldrig upphörande kamp för rättvisa. John Goodman spelar en författare med skrivkramp, som efter den stora katastrofen sadlar om till ursinnig internetdebattör. Clarke Peters spelar en respekterad indian chief som kämpar för att hålla kulturella traditioner vid liv. Kim Dickens porträtterar kocken Janette, som försöker få sin verksamhet på fötter igen efter att restaurangen hamnat under vatten. Khandi Alexander spelar en envis barägare som hela tiden känner hur ilskan över sakernas tillstånd är på väg att koka över. 

Det är en fullkomligt underbar ensemble, som skänker liv och trovärdighet åt sina karaktärer. Många av de är, precis som Davis McAlary, baserade på verkliga personer från staden. Det unga kärleksparet Annie och Sonny ska till exempel ha inspirerats av de svenska musikerna Theresa Andersson och Anders Osborne, som tillsammans lämnade Sverige för New Orleans när de ännu var tonåringar.

Känslan av autencitet är hög. Den som har varit i New Orleans imponeras av hur väl "Treme" lyckas fånga stadens själ. Precis som i fjolårets briljanta "Show me a hero" har Simon inte byggt upp avsnitten som små berättelser. (Vilket kanske är anledningen till att "Treme" inte riktigt lyckades fånga in publiken när den först började sändas.) 

Sanningen har inte vridits för att få en början och ett slut. Tvärtom tycks samma sorts saker inträffa om och om igen, likt den årliga karnevalen. Karaktärerna kämpar ihärdigt för förändring, men samtidigt för att saker ska förbli som de varit. "Treme" fångar så fint dynamiken i deras hatkärlek till sin stad.