Trolösa 2024-

"Trolösa" är ett klassiskt kammarspel om otrohetens natur, där varje scen är utformad med millimeterprecision för att gestalta åtråns elektriska dragningskraft. Handlingen utspelar sig i två olika tidsepoker med trettio års mellanrum, där självaste otrohetsskandalen sker under 70-talet.

 

Den framgångsrike filmregissören David (Gustav Lindh) förälskar sig motvilligt i sin bäste vän och konsertpianist Markus (August Wittgenstein) fru, skådespelaren Marianne (Frida Gustavsson). Till en början försöker de båda motstå frestelsen, men passionen glöder under ytan. Stegen mot otroheten byggs upp genom detaljer: en skymt av Marianne i röd bikini, ett omedvetet pillande på läpparna under ett oskyldigt samtal, bäddandet av en säng tillsammans där kropparna oundvikligen nuddar vid varandra. Elektriciteten intensifieras rytmiskt och träffsäkert i de små skeendena.

 

Gustav Lindh och Frida Gustavsson levererar de bästa skådespelarinsatserna jag sett i svensk tv på åratal. Det krävs en oerhörd känslighet för att gestalta bräckligheten i manuset utan att det blir teatraliskt eller sömnigt. Varje replik är noggrant avvägd, varje blick och rörelse – otrohetens förbjudna dans – är perfekt iscensatt. Ämnet kan tyckas uttjatat, men inte när det utförs med sådan elegans.

 

Dessutom pågår där parallellt en annan berättelse: den om den unga flickans första förälskelse och stora svek. Mariannes dotter (Poppy Klintenberg Hardy/Malin Crépin) är nämligen också förälskad i det stora geniet David, vilket ger en stark kontrast mellan den oskuldsfulla, olyckliga kärleken och den destruktiva passionen hos modern.

 

Marianne är föremålet för de båda männens lust och maktbegär, och "Trolösa" är också en studie i rätten till en kvinnas kropp. Det är 70-tal, och den film David regisserar där Marianne har huvudrollen kräver att hon är naken i flera scener. Till en början tycks detta inte bekymra henne nämnvärt – under inspelningarna verkar hon mer oroad över sin motspelares bristande skådespelartalang. Men efteråt skäms hon. En särskilt framträdande scen visar Marianne endast iklädd stay-ups och en brudslöja, omgiven av nio män som alla har blickarna riktade mot hennes avklädda kropp.

 

Scenen är troligen medvetet gestaltad så för att illustrera Bergmans dualistiska relation till kvinnan. "Trolösa" handlar nämligen inte bara om otrohet, utan också om män och deras syn på kvinnor. David framställs som romantikern, Markus som den djuriske, medan Mariannes sexualitet aldrig benämns med ord. Detta skapar en oerhört intressant dissonans – serien blir genom sin skildring av de manliga genierna och deras sexuella fantasier samtidigt en del av det problem den försöker belysa. Men detta gör också berättelsen mer utmanande och intressant att följa. Serien fångar på så vis det som ofta delat kritiker när det gäller Bergman – hans förmåga att skapa komplexa kvinnoporträtt, samtidigt som de ofta reduceras till musor.

 

Serien bjuder också på ett fantastiskt soundtrack med den tidstypiska elorgeln som en återkommande, effektfull och atmosfärisk musikalisk brygga. Att tacka för de suggestiva tonerna har vi Hans Ek, som tidigare samarbetat med regissören Tomas Alfredson under inspelningarna av "Låt den rätte komma in". Likaså har fotografen gjort ett briljant jobb där 70-talsmiljöerna är pricksäkra in i minsta detalj – från saftglasen och rånen till pälsarna, färgerna och de geometriska tapeterna.

 

Det är precis den här formen av lågmält, men känslomässigt högintensivt drama som Alfredson ska arbeta med. Han för Ingmar Bergman in i 2000-talet och gör honom brännande aktuell genom att med en smakfull balansgång lyckas ifrågasätta, utan att bli högtravande eller fingervisande. Vackert, välspelat, närgånget och ångestfyllt – "Trolösa" är en svensk tv-serieskatt som berör på djupet och utmanar våra föreställningar om kärlek, makt och svek.