Tsunami 2020-

I miniserien får vi bekanta oss med Tomas (Henrik Norlén) och hans styvson Ivan (Rufus Glaser), som tillsammans åker till Thailand över jul för att arbeta på sin relation. Men det kommer inte bli ett lätt uppdrag då Tomas är otrogen med Emelie (Louise Peterhoff) - Ivans förälskelse och lärare.

För att göra saker mer komplicerade upptäcker Tomas han att hans vän och kollega, Abbe (Fredrik Lycke), har förskingrat pengar från hans välgörenhetsorganisation. Det dröjer inte länge förrän informationen landar i knät på journalisten Sara (Evin Ahmad), som efter en rad dåliga karriärsval vill göra allt för att rädda sitt anseende - oavsett om det betyder att hon skyller allt på Tomas.

Saker setts på sin spets i skuggan av den faktiska tsunamin som drabbade Sydostasien 2004, då Tomas och hans styvson verkar försvinna i katastrofen.

Miniserien handlar alltså mindre om naturkatastrofen som skakade om bland annat Thailand, och mer om relationer och intriger på hemmaplan. Men kan man använda en tragedi av så stora proportioner utan att fokusera på det som huvudämne?  Manusförfattaren Sara Kadefors gör i alla fall ett tappert försök, som räcker en del av vägen - men inte riktigt hela. Hellre så överskuggas handlingen växelvis av katastrofen. Delar av miniserien känns liten och ibland nästan oväsentlig, i proportion till vad som pågår i Thailand.

En annan nackdel är att dramaturgin ibland förlorar tempo; i sin egen rätt så är det en intressant historia, men tyvärr lite generiskt berättad. Jag menar inte att bildspråket är olidligt - snarare så är det relativt snyggt filmat - men det betonas inte speciellt mycket på någonting av det som händer. Inget står ut - ingen kontrast, inget är tilltufsat. Allt är snyggt, välproducerat  - och rätt tråkigt.

Det känns också som om denna miniserie skulle klarar sig bättre i ett ännu kortare format. Den pustar ofta ut och verkar inte behålla tempot, i alla fall inte konsekvent. Den fungerar ungefär som en gammal berg-och-dal-bana; när serien når sina toppar kan det vara riktigt spännande och engagerande, men för att nå dit så måste den ta sig förbi de där långsamma och rutinmässiga partierna.

Skådespelarinsatserna är däremot av bra kaliber; den där träsmaken jag ibland får av vissa svenska filmer är som bortblåst, med få undantag som bekräftar regeln. Visst, Rufus Glaser som spelar den motvillige styvsonen kan ibland träffa lite fel när dramatiken är som kraftigast, men är i överlag jämn och stadig. Det samma kan sägas om Liv Mjönes, som spelar mamman Nina.

Äran av den bästa rollprestationen faller dock varken på Henrik Norlén, Louise Peterhoff eller Evin Ahmad (som alla absolut gör det de skall - i synnerhet Norlén) utan på Fredrik Lycke, som kort sagt briljerar.

Det finns ett antal skäl varför man ska ta sig tid att se ”Tsunami”. Dels är det en välpolerad produktion, som förmodligen går hem hos den inte alltför kräsne, men även har inslag som kommer att locka mer erfarna tittare (kanske inte fullständigt, men åtminstone delvis). Det är också ett relativt modigt filmiskt experiment att använda sig av en så stor tragedi, som en slags kuliss till en annan historia. Kontrovers eller inte, det gör saker intressant.

Sist men inte minst så handlar det handlar också om perspektiv. I svenska mått mätt så är det här en utmärkt miniserie. Ur ett generellt perspektiv, så är den helt okej - men inte mer. Kanske ser jag på ”Tsunami” med alldeles för hög ribba, kanske inte. Men faktum kvarstår att serien håller en klass som är adekvat för SVT, och är värd en titt.

Seriens ros går till den danske skådespelaren Thure Lindhardt, som - parallellt med Lycke - gör en fantastisk insats i rollen som den cancerdrabbade Christian.