Twin Peaks 1990-2017

I ”Twin Peaks” samsas flera olika stilar och genrer i total harmoni och serien är lika mycket en humoristisk såpaparodi med pulserande melodramatisk ådra som en rysare med extremt kalla kårar i släptåg. Den var minst sagt nyskapande när den kom i början av 90-talet och banade dessutom väg för en våg av andra djärva TV-produktioner som svepte in under senare delen av decenniet. 



Laura Palmers döda kropp hittas en morgon uppspolad på stranden i utkanten av Twin Peaks, invirad i bara plast. Mordet drabbar det lilla samhället hårt och en utredning under ledning av den sympatiske fikaentusiasten, agent Dale Cooper från FBI, tar sin början. Polisens arbete försvåras av att alla i staden plötsligt förefaller ruva på mörka hemligheter och att ingen vill tala sanning. Det som först verkade vara ett enkelt och hyfsat lättlöst mordfall, visar sig snart bli något mycket mer komplicerat än så.



Mordgåtan är kärnan och den slingrande röda tråden genom alla avsnitt, men samtidigt händer väldigt mycket annat runt omkring. Karaktärer och relationer utvecklas åt fullkomligt oanade håll och flera nya komplexa personer och intriger introduceras längs vägen.  




”Twin Peaks” som helhet är perfekt draperad i en skönt obehaglig känsla av mystik och mardröm, allt från takfläktens intensiva roterande till den dansande dvärgen i drömmarna.  Även om situationerna och de oberäkneliga individerna ofta roar medan ledmotivet ”Falling” förför, finns det minst lika många stunder som samtidigt skrämmer till sömnlöshet. (BOB är till exempel det otäckaste som någonsin krupit fram bakom en soffa och fortfarande orsaken till att jag inte kan sova med lampan släckt.)


Överhuvudtaget är de flesta karaktärer relativt exentriska och medan Coopers förkärlek till kaffe och syltmunkar får räknas som ett lindrigt personlighetsdrag, finns ett antal andra personer med rätt mycket knepigare egenheter. Alla är de trots de otroligt mänskliga i sin uppenbarelse och därför också lätta att lära känna och tycka om. 


Gränsen mellan verklighet och fantasi är stundvis diffus, varför serien också kräver lite mer av sin publik. Men trots att detta med facit i hand är ett klassiskt verk av David Lynch, så är ändå den huvudsakliga intrigen rätt logisk. Logisk med visserligen en kullerbytta eller två, men ändock osedvanligt följdriktig för att vara skapad av de undermedvetna undanflykternas mästare.


Pilotavsnittet är nog den bästa ”piloten” någonsin och en fantastisk upptakt till det som komma skall. Det ger upphov till en mängd olika känslor och ett nästan fysiskt behov att se fortsättningen. 


Medan första säsongen är mer karaktärsdriven, med de mystiska elementen snyggt inramade i bakgrunden, skruvas det obskyra upp en aning i tvåan. Hellre subtilt tvivelaktiga förehavanden framför mer övertydliga sådana kan man kanske tycka och visst spårar det ur något mot slutet. 


Fast urspårning är samtidigt rätt intressant, framförallt när den signeras Lynch, som faktiskt tillsammans med sin medförfattare David Frost lyckas engagera och övertyga också fortsättningsvis. För framförallt är det vid det här laget karaktärerna som jag inte kan få nog av och förlåter därför diverse övernaturliga utsvävningar i storyn och njuter av den förvirrande färden hela vägen i mål.


”Twin Peaks” är ett otvivelaktigt mästerverk och en kultklassiker som förändrade begreppet TV-dramatik för all framtid. Fastän att det snart gått 25 år sedan det först begav sig är serien minst lika hypnotiserande och förtjusande fasansfull än idag. Har du inte sett den än, vet du i och för sig inte vad du missat, men missat något - det har du.